Recension - Blu-ray/DVD

När jag sätter mig i soffan för att skriva denna recension är det som att duka bordet, ställa fram den där whiskeyn man sparat på i 18 år och berätta vad man känner när man tar den första sippen. Lost har varit som den där whiskeyn för mig. Något man älskar men bara får ta fram en enda gång i veckan och en gång i kvarten avbryts du av en försäljare som dyrkar upp dörren och tränger sig på.

Jag överdriver något! Egentligen skulle jag kunna ta recensionen jag skrev på Prison Break (PB) och kopiera rakt av. Koncepten är identiska och den enda skillnaden är mer eller mindre att PB utspelar sig i ett fängelse och Lost på en ö. Vi får följa en rad olika karaktärer, vi har en ledare, några konflikter och samma mål som aldrig nås. Jag sågade PB under en punkt och det var att den giriga pengamaskinen förstörde serien genom att hela tiden spinna vidare. Lost har samma problem och när vi nu går in på den tredje säsongen börjar även den hårda kritiken komma.

Men det som talar för Lost är att det finns mer utrymme för det otroliga. Tonen var satt från början och det mystiska och overkliga talade om för oss tittare att vi hade satt oss på ett tåg som skulle ge oss en sjuhelvetes åktur. Om vi drar liknelser till PB så skulle deras tåg ta oss till friheten och inte längre, men tåget missade att stanna vid den stationen.

Som jag ser det så har vi även två tydliga skillnader serierna emellan: skådespelare och manus. Även om det är generellt bra klass på dessa punkter i de båda serierna så vinner Lost relativt överlägset. Även om tanken från början var att bara göra en säsong så knyter man samman trådarna på ett genialt sätt fortfarande, i slutet på säsong två. Vi får återblickar som gör att flertalet poletter trillar ner i tankeverksamheten och gåtan löses sakta men säkert upp.

Skådespeleriet tycker jag är genialt rakt igenom och om du vill studera min kritik mot PB’s ensemble noggrannare ber jag dig läsa dess recension seperat.

Ovan har du läst om min allmäna åsikt kring serien. Jag skickar samma vädjan till Lost’s producenter som jag gjorde till PB’s och det är att runda av medans flaggan är i topp. Jag vill inte öppna min whiskeyflaska och upptäcka att det har skapats slagg i botten. Jag vill njuta av varenda droppe tills jag står där med flaskan upp och ner.

Att dra igenom handlingen är något som enbart skulle spilla mer av er tid. Ön, intrigerna och handlingen är densamma som i första säsongen. Ett par nya karaktärer har dykt upp och vi får fler och fler ledtrådar uppradade om vad som verkligen håller på att hända. Svaret om vilka ”the others” egentligen är ligger inte alltför långt bort men frågan är om vi någonsin kommer få de svar vi vill ha och om någonsin den där säcken knyts ihop och vi är belåtna.

Daniel Johansson, chefredaktör