Recension - Bio

1981 gick filmen "Göta Kanal - eller vem drog ur proppen" upp på biograferna. Hatad av kritikerna, som stenade Janne Loffe Carlssons skådespeleri, och begreppet "folklig humor" fick ännu en fjäder i hatten. Idag är filmen kult och tillhör samma fåra av oförklarligt charmiga, egentligen oförsvarligt dåliga produktioner som "Strul" (1988), "Sällskapsresan" (1980) och kanske allra främst tvåan: "Sällskapsresan - Snowroller" (1985). Filmer som jag trots allt måste erkänna att jag sett mer än en gång vardera...

Att man bestämmer sig för att göra en "Göta Kanal 2" är förstås pengastyrt. Kanske även frammanat av några stora anhängare till den första filmen, som kanske tycker att det gått utför lite väl mycket med den svenska humorn på sista tiden (jag bara ponerar nu), och vill väcka liv i de döda humorspökena, repliker som "Det var annat än körv och potäter" och "Nu har de skitit i det blå skåpet, nu är det krig!" Världen har förstås förändrats. Sverige är ett annat Sverige, men det bryr man sig inte om. Humorn är större än en rolig dialekt här och ett halvtaffligt skämt där, men det bryr man sig inte om. Faktum är att när man gjort den här filmen har man inte brytt sig så mycket alls.

Eva Röse och Henrik Lundström presenteras mycket snabbt, liksom för övrigt alla andra karaktärer i detta hafsverk. Inte får man någon känsla för dem, inte har man ens klart för sig vad deras roller är, vad deras bakgrund är, vad de har för förhållande till varandra. För det går snabbt fram! Samtidigt som man lyckas med konststycket att sjabbla bort de enstaka skämt som skulle kunna ha funkat; om man bara visste var man skulle klippa, eller vilken musik man skulle ha i bakgrunden. Eller om man tagit sig tid att finputsa lite på manuset.

Egentligen är det ju dömt att misslyckas. Storyn är den samma: en girig pengagalning drar igång en tävling, Loffes karaktär behöver pengar, kanalkampen börjar med alla sina fula trick och komplikationer på vägen. Till och med kanotisten är dyker upp i svallvågorna, och jag vet inte om det är en rolig grej att det är samme Svante Grundberg som spelar honom nu som i ettan, eller om det bara är tragiskt försök till publikfrieri... Den moderna tidsenliga förändringen (som, det vill jag poängtera, är mycket liten) består av Vonna Jigert från Trix television (javisst, ni förstår kopplingen), som ska göra en dokusåpa av båtjakten. Lena Endre blev guldbaggenominerad för den här rollen, något som får mig att undra om hon har någon form av kontrakt med juryn att varje år få vara med på den listan...

Loffes gäng behöver som sagt pengar. Det handlar om miljoner. Vonna behöver tittarsiffror. En lapplisa porträtterad av Pia Karlsson (rolig i första scenen, sen ballar det sakta men säkert ur. För henne, som för alla andra. Och ALLT annat.) behöver hämnd. Och så den andra båten förstås: med italienare. Varför man valt just italienare vet jag inte. Kanske för att det varit svårare att komma undan med alla rasistiska skämt om det varit kosovoalbaner eller någon annan nationalitet som är mer representerad i Sverige idag...

Kort och gott är filmen gjord under premisserna att ingenting hänt sedan 1980. Sverige framstår som ett dumt litet land med trångsynta invånare. Skämten når inte fram, musiken låter som Öppna kanalens pausmusik. Eller som 80talsmusik. Detta är varken nostalgiskt mysigt eller så pass kalkon att det blir roande. Det är bara ett irriterande slöseri med tid, lika passé som Fredrik Swahns låt på slutet och lika oförståeligt som alla ja-tackande från stora kända skådespelare som Kjell Bergkvist, Peter Haber och Claes Månsson. Herregud, ni kunde väl sagt nej?

Så det inte hade behövt bli så "folkligt" på pappret.

Lina Arvidsson