Recension - Blu-ray/DVD

Kan inte skaka av mig den förtrollande, farliga musiken av Danny Elfman. Särskilt musiken från scenen när Catwoman trashar sin lägenhet går på repeat i min hjärna. En spegel krossas. Den trötta nyansen av rosa på väggarna sprejburkmålas svart, liksom ett hjälplöst dockskåp. Gosedjuren mals ner i avfallskvarnen och Michelle Pfeiffer är en störd jäkla Catwoman! En häftig sådan. En plågad sådan. En sexig sådan. Och Halle Berry framstår som sur lättmjölk i jämförelse.

Batman i långfilmsformat var länge en skojfrisk historia. Tänker på den sköna men oseriösa tv-serien/långfilmen med Adam West från sextiotalet. Det dröjde till 1989 innan The Dark Knight verkligen porträtterades som just mörk. Det var då Tim Burton gjorde en minnesvärd film där Jack Nicholsons Joker praktiskt taget stal hela showen.

Innan Burton tog sig an uppföljaren ”Batman Returns” 1992 så hann han med att regissera Johnny Depp som den levande gräsklipparen, även känd som Edward Scissorhands. Väl tillbaka i Batmans grotta upplevde Burton att Catwoman var ett givet val som fiende. Pingvinen däremot framstod som endimensionell och behövde en extreme makeover av det hemskare slaget, och blev ett övergivet freak som höll till nere i Gothams kloaker. Karaktären blev inte trevligare av att Danny DeVito stannade kvar i rollen mellan tagningarna.

Det som gör ”Batman Returns” så speciell förutom musiken, skuggorna och den mörka humorn är skildringen av de två ärkeskurkarna. De är psykologiskt kluvna och man kan inte låta bli att tycka synd om dem i vissa stunder. Pingvinen som övergavs av sina fisförnäma och iskalla föräldrar. Hunsade Catwoman som blev nerputtad från ett höghus av sin kriminella skitstövel till chef; Walkens maktmissbrukande Max Shreck. Starkast är dragningskraften mellan förvirrade Selina Kyle och tankspridda Bruce Wayne. Scenerna när de drabbar samman på taken, dansar på maskeraden och är nära att upptäcka varandras sår är… fantastiska! Ren och skär filmmagi.

Extramaterial finns det gott om. Trailers. Minidokumentärer om a) Elfmans täta och operainspirerade musik b) de tre huvudkaraktärerna från djurriket c) Stan Winstons konstgjorda pingviner (riktiga användes också). Kommentatorspår med en stakande Burton i egen hög person bjuds det också på. Och så vidare.

Visste ni att Annette Bening (”American Beauty”) var anlitad att spela Catwoman, men fick dra sig ur när hon upptäckte att hon var gravid? Visste ni att Burton efter ”Returns” var spontant sugen på ännu en Batman-film? (Folket på filmbolaget Warner, troligen något avskräckta av tvåans mörka ton som väckt starka reaktioner bland föräldrar, var däremot inte med på noterna.) Visste ni att DeVito skrämde slag på den lilla apan som överlämnade lappen? Visste ni att det från början var tänkt att Max Shreck och Oswald Cobblepot skulle vara bröder? Sådant får man veta om man dyker ner i det digra extramaterialet. Och det gör man gärna.

Där annars lyckade ”Batman Begins” saknar klös i kärlekshistorien och slarvar med skurkarnas betydelse och mytologi, så omfamnar ”Batman Returns” dessa element. Vill ni se en annorlunda julfilm som involverar fladdermöss gömda i julgranar och superhjältekyssar under misteln så ska ni se ”Batman Returns”. Har ni redan sett filmen så se den igen! Auteuren Tim Burton öser på i två oförglömliga timmar och levererar den bästa Batman-filmen någonsin.

Johan Karlsson