Recension - Blu-ray/DVD

Skådespelaren Howard Spencer har sett bättre dagar. Efter ett liv i rampljuset som västerhjälte har han inte märkt att tiden passerat. Plötsligt vaknar han upp i ett ansvarslöst liv innehållande kvinnor, sprit och spel. När han ska göra ännu en västernfilm tröttnar han på sitt liv och sticker från filminspelningen. Han hamnar hemma hos sin mamma som berättar för honom att han kanske har en son och Howard ger sig ut på jakt efter det liv han kanske kunnat ha. Efter sig har han hela tiden Sutter, en udda försäkringsman var plikt är att hämta tillbaka Howard till inspelningsplatsen. På sin resa tillbaka till ett förflutet, som han så länge förträngt, hittar han inte bara ett barn – utan två!

Med en Bröderna Cartwrightinspirerande låt öppnas denna fantastiska film. Vi får se huvudrollskaraktären Howard Spencer, spelad av Sam Shepard, rida bort mot horisonten över härliga vyer. Inledningen är dock den scen som det är mest fart i under denna här filmen. Annars är det rätt lugnt tempo, men konstigt nog blir det aldrig tråkigt. Sam Shepard står inte bara för huvudrollskaraktären, det är han som skrivit manuset till filmen också. Det är bara till och lyfta på hatten för Mr. Shepard.

Det är inte bara manuset som är bra, själva utformningen av filmen är också galant. Jag älskar när filmer tar sig tid att få fram småsaker – för detta är en detaljrik film. Jag känner att det finns en liten inspiration av bröderna Coen i just detaljerna. Försäkringsmannen Sutter (Tim Roth) ligger också precis på gränsen till att vara en ren Coenkaraktär. Här tänker jag också på Brad Pitt rollkaraktär i Steven Soderberghs Oceans Eleven som i varje scen går och äter på någonting. Visserligen är det inte lika många scener vi får se Sutters matvanor i. Men jag lovar att man lägger de på minnet.

Sam Shepards karaktär spelar inte bara västernskådespelare, det känns som om han faktiskt är den där Marlboromannen, fast i modern tid. Jag får rysningar då jag se honom stå, sådär coolt, mot en vy av neonskyltar. Fastän Don’t Come Knocking inte är en västernfilm får man ständigt vibbar av just västern. Jag antar att det beror på miljön och den sköna musiken filmen har. Apropå miljöer, inte nog med att det är ett bra manus och bra skådespelarinsats. Det är också riktigt fina scenbilder som slår det mesta.

Även i de allvarliga scenerna skrattar man till lite. Hela tiden finns det detaljer som är mer eller mindre absurda. Detta är helt klart en film som inte får missas. Enligt mig måste manus, scenografi, skådespeleri och regi prisbelönas mer. Tillsammans har Don’t Come Knocking-teamet skapat en avkopplande pärla i en allt mer hektisk och actionladdad filmvärld. Så kryp ner i soffan i vintermörkret och koppla av i julstressen med Don’t Come Knocking, och sätt upp en lapp på dörren om att under de kommande 118 minuterna får ingen knacka på…

Anna Axelsson