Recension - Blu-ray/DVD

1974 hade softcorefilmen ”Emmanuelle” med holländskan Sylvia Kristel i titelrollen biopremiär runt om i världen och blev en stor succé. Inte mindre än sex officiella uppföljare gjordes, den sista så sent som 1993. 1992-1993 spelades sju TV-filmer in i Frankrike med gamle Bond-skådisen George Lazenby i en av rollerna. Dessutom gjordes det 1994 åtta stycken amerikanska TV-filmer om Emmanuelle, då med Krista Allen (”Liar, Liar”) i huvudrollen. Som alltid när ett lyckat koncept slår igenom svämmade marknaden över med kopior i slutet av 70-talet. De flesta glömdes snart bort men en har lyckats stanna kvar i folks medvetande. Året var 1975 och filmen hette ”Black Emanuelle” (”Emanuelle Nera”). I titelrollen fanns den då 25-åriga indonesiskan Laura Gemser, en underskön varelse som arbetade som modell tills hon blev ”upptäckt”.

Gemser gjorde ca 13 filmer (siffran är osäker, många av filmerna har givits ut under många olika titlar) som den frigjorda reportern Emanuelle mellan 1975 och 1983. I dessa filmer råkade hon ut för allt från vit slavhandel till kvinnofängelser och snuff-film. 1977 kom ”Emanuelle and the Last Cannibals”, en film där regissören Joe D’Amato passar på att kombinera den så lukrativa mjukporrgenren med den nya, populära kannibalgenren som precis börjat härja på biograferna.

Handlingen är enkel: medan hon wallraffar på ett mentalsjukhus stöter Emanuelle på en ung kvinna som nyligen attackerat en sköterska och bitit av henne delar av bröstet. Hon har en besynnerlig tatuering och efter lite efterforskningar visar det sig att kvinnan hittats irrande i Amazonas djungler och att tatueringen föreställer en symbol som förknippas med en nu utdöd kannibalstam! Med stora löpsedlar och journalistpris hägrande bestämmer sig Emanuelle för att med sin tidnings hjälp dra igång en expedition till Amazonas för att se om det finns några spår efter kannibalstammen.

…och så fortsätter det. Resten av filmen är som vilken kannibalfilm som helst, den följer samma gamla mönster. En expedition där vissa deltagare döljer något för de andra, andra deltagare försvinner för att sedan hittas styckade. En slutstrid där endast ”de goda” överlever efter att ha bevittnat hur de andra blivit rituellt offrade med kastreringar och allt vad det är. Egentligen är det bara två saker som skiljer ”Emanuelle and the Last Cannibals” från andra kannibalfilmer och det är att det saknas scener med autentisk djurslakt (inget jag saknar) och att det förekommer ett flertal sexscener. Dessa är dock inte – på något sätt – något att hetsa upp sig över. Visst är det lite naket men all sex är simulerad. I vissa av filmerna har grövre bilder klippts in men Gemser själv deltog aldrig i riktiga sexscener framför kameran. För att göra en jämförelse med en modern film skulle jag vilja påstå att det inte visas mer här än i ”Basic Instinct”.

Det här är ingen höjdare till film om jag ska vara ärlig. Storyn fungerar även om det är knappt, skådespelarna gör överlag taffliga insatser och dubbningen är hemsk. Filmens stora behållning är dels det kitschiga soundtracket men framför allt Laura Gemsers otroliga skönhet och utstrålning.

Tack till Njutafilms för recensionsexemplaret.

Fredrik Liljegren, chefredaktör