Recension - Blu-ray/DVD

George Lass, en cynisk och tjurig ung tjej drabbas av en plötslig och spektakulär död. Hon träffas av en fallande toalettsitts från rymdstationen Mir. Hennes liv efter döden ska dock visa sig än mer spektakulärt: Hon har nämligen valts ut att jobba som lieman tillsammans med ett gäng andra förlorade efter-döden själar

Att arbeta som lieman innebär att rädda människors själar innan döden inträffar i deras liv. George och hennes likar uppsöker de av ödet förutbestämda offren lagom till olyckan drabbar dem. För det är mer eller mindre osannolika olyckor det handlar om. Mer stillsamma avsked till jordelivet innehas av en andra sektioner bland liemännen.

Under Georges nya tillvaro har hon också tid att grubbla över det ena och andra vad gällde livet innan döden. Desillusionerat sätter hon ord på grundläggande mänskliga behov och tillkortakommanden. Som död men ändå inte riktigt död kan hon blanda sig med de levande utan att de förstår vem hon är. Nu får hon möjlighet att pröva sin ungdomliga bitterhet mot den nyvunna insikten av att inte längre finnas till.

Tv-serien, nu på dvd, både fungerar och inte fungerar. Ellen Muth spelar George, och gör det lysande. Med sin uttråkade, blasé framtoning bär hon serien och är dess verkliga behållning. Hon speglar en ung söt tjej med mungiporna neddragna, underläppen plutande och blicken tomt stirrande framför sig. En tjej som likgiltigt frågar sig om något någonsin kan visa sig vara något annat än samma förutsägbara och meningslösa tillvaro.

Som död och lieman inser hon trots allt motvilligt att livet inte var helt värdelöst. Att känna sig omtyckt och uppskattad ibland är inte helt fel. Hon var tvungen att lämna de levande för att få syn på sin lillasyster och sina föräldrar och vad de faktiskt betydde för henne.

Genom George lär vi känna hennes närmaste och får ta del av dynamiken i en familj som förlorat en medlem. Det här är delar som ger serien tyngd. Den runt 10-åriga lillasystern spelas mycket bra av Britt McKillip. Även den bittra medelklassmamman som känner sig allt mindre sedd av sin make och allt otillräckligare som mamma görs bra av Cynthia Stevenson.

Seriens mindre fängslande moment är framförallt kopplat till dess grundidé. Liemännen. Ingen, förutom möjligtvis den före detta horan Roxy(som lieman försörjer hon sig som lapplisa), är av större djup eller sammansättning än en platt cliché. En knarkande, sexfixerad och idiotpuckad kille, en ytlig före detta skådespelerska och så chefen Rube (Mandy Patinkin).

Rube försöker motivera de andra till sina dåd som liemän samtidigt som de inte ska beblanda sig alltför mycket med de levande, särskilt inte känslomässigt. Var Rube i sin tur får sina order ifrån svävar vi i ovisshet om. Även hur regelverket för liemännen egentligen fungerar. Varför blir det kaos, som Rube säger, om liemännen inte sköter sig på de vis de ska? Ploten håller inte riktigt här. Dessutom blir jag sömnig bara Rube öppnar munnen.

Serien är med andra ord ojämn. När den fokuserar vid George är den drastisk, cynisk och kvick. Speciellt hennes öden som kontorsanställd på ”Happy Time” är riktigt underhållande. Alla som någon gång jobbat i kontorsliknande miljöer kan få sig några ordentliga skratt. Georges familj står för allvaret och lillasysterns sätt att hantera sorgen efter sin syster drabbar tittaren. I övrigt är serien många gånger rätt seg och de enskilda människorna, vars liv strax går mot sin ände, förblir ointressanta. Manuset varierar olyckstillbuden, men känsla av död på löpande band tar efter ett tag överhanden.

Anna Keijer