De andras liv
- Svensk titel: De andras liv
- Originaltitel: Das Leben der Anderen
- Speltid (min): 217
- Release (Bio): 2006-11-10
Recension - Bio
Vi befinner oss i Östberlin, senhösten 1984. Upplyfte pjäsförfattaren Georg Dreyman (Sebastian Koch) tillhör de få verksamma konstnärer som hittills lyckats undgå den statliga kontrollmekanismen Stasis järnhårda censurering. En smärre bedrift i sig för en fritänkande människa, med tanke på hur minsta lilla fingervink mot väst i en handvändning skulle kunna innebära arrestering och isolering på oviss tid. Stasi hade i mitten av 1980-talet inte mindre än ca 100.000 anställda och ungefär det tredubbla antalet informatörer på ständig jakt efter kapitalistsympatisörer eller andra oliktänkande personer. En nidvisa, ett opassande skämt, praktiskt taget allt noterades och ingen människa kunde egentligen känna sig säker. Det är rentav möjligt att varenda enskilt östberlinskt hem någon gång under den här perioden blev avlyssnat!
Partitrogne regelslaven Gerd Wiesler (Ulrich Mühe) är en av dem som inte drar sig en sekund för att genast och på ett systematiskt vis rapportera eventuella invändningar. Inte ens frågvisa elever skonas, nej, omärkligt sätts ett litet kryss vid sidan av deras namn på närvarolistan. En dag, tack vare sina tills nu minutiöst prickfria insatser, får han ett buggningsuppdrag från överstelöjtnant Anton Grubitz (Ulrich Tukur) han omöjligt kan tacka nej till. Samtidigt, mitt i all denna totalt urartade galenskap för Dreyman tillsammans med sin flickvän, hyllade aktrisen Christa-Maria Sieland (Martina Gedeck), ändå en behaglig tillvaro i en slags bohemisk frizon från det andliga förtrycket. Kär och med en skinande karriär som rullar på anar han föga vad som pågår på vinden ovanför hans romantiska sekelskifteslägenhet...
Debuterande regissören Florian Henckel von Donnersmarck arbetade i 4 år enbart med researchen till "De andras liv". Han har finkammat Stasi-arkivet, intervjuat gamla anställda, använt sig av autentiska miljöer i filmen, däribland det före detta Stasihögkvarteret, och ett flertal av dem som deltagit i produktionen har själva genomlevt det som skildras. Detta passerar naturligtvis inte obemärkt förbi. Att han dessutom ser det som en regissörs främsta plikt att vara vaksam på falskhet i skådespelarnas uttryck och att han fått med sig några av Tysklands yppersta aktörer gör inte saken sämre. Maken till tonträff får man leta efter! Men det här är faktiskt inte så mycket en historielektion som en historia om mänskliga öden, kärlek och betydelsen av empati (eller i vissa fall brist på den senare) och så naturligtvis det okuvliga behovet av frihet. Det enda klagomålet jag kan frambringa är att filmen kanske är i längsta laget, 2 timmar och 17 minuter, men det kan man tveklöst leva med som åskådare när resultatet är så här pass bra.
Kommentarer