Recension - Blu-ray/DVD
Radarparet bakom ”Saw” (James Wan och Leigh Whannell) har sökt sig bortom sin franchise, men kunde inte motstå frestelsen att återanvända en docka som skräckgestalt. Tortyrfetischen har ersatts av en gammal hederlig spökhistoria, men om man nu tar bort Jigsaw, industrimiljöerna och övervåldet, hur påverkar det James Wans odds? För är han verkligen en av vår tids stora skräckarvtagare eller blott en uppspelt provokatör med nybörjartur?
Buktalardockan Billy levereras till familjen Ashens dörr. Jamie hinner knappt lämna hemmet innan hans fru Lisa hittas död och uppstoppad, med oskyldiga lilla Billy sittandes bredvid.
Spåren leder tillbaka till Jamies uppväxt i den lilla hålan Ravens Fair, och den mystiskt bortgångne buktalaren Mary Shaw som sägs ha legat bakom ett gäng barns försvinnande flera decennier tidigare.
Det här är ett standardverk. Några schysta åkningar överskuggas av sterilt kameraarbete i samma anda som Hallmarks TV-produktioner. Det saknas jämn ton i både yta och innehåll. Berättelsens vändningar försöker slå publiken fram och tillbaka som en pingisboll, men nätets ständiga närvaro är en varningslampa. Manuset försöker lekfullt bygga upp ett mysterium, men där ”Dead Silence” vill vara en bergsklättring framstår den som en joggingtur i gyttjan en regnig höstdag.
Inledningen är klumpig och misslyckas helt med att väcka intresse, och innan man lär sig huvudpersonens namn så är spökjakten redan igång. Karaktärerna är själlösa, inte minst Donnie Wahlbergs polis som käkar donuts och är sådär härligt korkad och naiv som hårdkokta snutar förväntas vara i parodier. Istället för persongalleriet verkar James Wan ha lagt krut på miljöerna. ”Saw” visade vägen för hur modern bioskräck ska se ut, och Wan håller den scenografiska fanan högt även denna gång. Det är miljöer som kunde ha varit hämtade från en HP Lovecraft-novell, och det är ett gott betyg från min sida.
Myten kring Mary Shaw är spännande, dockor gör sig bra i skräckfilm och Ravens Fair är ett inbjudande näste för ond bråd död. Men den första aktens idioti får mig nästan att sätta gråt i halsen, och när skräcken väl kommer krypande vill jag bara springa därifrån av ren frustration. Gör om, gör rätt. James Wan är inte inkompetent, han verkar bara inte förstå att han fortfarande har en del att lära. LSD i klipprummet kommer aldrig att kunna kompensera ett ihåligt manus.
Kommentarer