Recension - Blu-ray/DVD

Det händer ofta mycket för det flesta av oss på- eller kring jul. Det syns inte minns om man tittar på filmhistorien som innehåller mängder av julkomedier som ”Grinchen – julen är stulen” (2000), ”Bad Santa” (2003), ”Ett päron till farsa firar jul” (1989), ”Klappjakten” (1996), ”Tomten är far till alla barnen” (1999), ”Scrooged – Spökenas hämnd”(1988) och tre av ”Ensam hemma”-filmerna. Det är minst sagt tacksamt att skoja till det under just denna högtid då så mycket står på spel och därmed kan gå fel…även i ”En lysande jul” (2006).

Steve Finch (Broderick) bor tillsammans med sin familj i ett vackert område i en liten i New England. Han är uppskattad och omtyckt av stadens invånare och trivs allmänt med livet. En natt vaknar Finch av att den nya grannfamiljen Hall flyttar in. Pappa Buddy (DeVito) får veta av sina tvillingdöttrar att deras nya hus minsann inte går att se på internet via satellitbilder. Fast besluten att ändra på detta dekorerar Buddy sitt nya hus utvändigt med mängder av lampor, så att huset verkligen ska skina och gå att se från rymden. Detta starka ljus irriterar Finch som börjar förstöra för Buddy och hans planer. Detta leder till en öppen fiendskap och kamp om vem som är mest populär i staden. Någonstans i alltihopa glömmer de båda familjefäderna julens innebörd och sanna mening…

Matthew Broderick har sedan sin medverkan i ”Fira med Ferris” (1986) inte gjort något vettigt alls och det är så smärtsamt uppenbart hur talanglös han verkligen är. Vill man, trots avsaknad av talang och utstrålning, försöka sig på en filmkarriär så går det ganska lätt att gömma sina bristande kvalitéer genom att ägna sig åt att göra komedier med tillhörande filmplanscher i vitt och titeln skrivet i rött med barnsligt tjock stil. Se gärna till att se lite knasig ut också så räcker det för att filmen ska spela in tillräckligt med pengar för att filmbolaget ska bli nöjda och du kan leva ett lyxliv utan att egentligen vara bättre än någon annan på vad du gör. Jo, förresten… du måste avsäga dig allt kritiskt tänkande och spela roller utan djup eller finess, det kan inte vara helt enkelt.

Även Danny DeVito syns oftast i korkade komedier, men han har trots allt en viss charm och talang för komik. Lyckas man le eller skratta under tiden man ser ”En lysande jul” så beror det helt säkert på att just DeVito är lite småskojig. Men han jobbar med plastiga kollegor såsom Sex and the City-stjärnan Kristin Davis och Kristin Chenoweth och dessutom ett hopplöst manus. Hela filmen bygger egentligen på att Buddy’s tvillingdöttrar, som förärats med playboy-looken, lite slött tittar på något Google-earth-liknande sajt på internet och nämner att huset de bor i inte går att se. Detta är grunden till allt trams med att spöka ut huset med lampor för att det ska synas… men… syns det verkligen bättre på en satellitbild om det är upplyst av små glödlampor? Varför denna sjukliga passion över att synas från rymden? Det får vi tyvärr aldrig svaret på, även om hela filmen som sagt bygger just på denna fråga.

Det är lätt att hänga med i ”En lysande jul” eftersom att historien är för små barn och vi har dessutom mer eller mindre frivilligt sett ett otal liknande filmer. Man lyckas inte bara få med klischérna i en den perfekta, amerikanska överklassfamiljen utan också hur magisk julen faktiskt är. Överlever man att se filmen ända fram till de sista 10 minutrarna så kommer dessa, i bästa fall, göra dig deprimerad. När man tror att det bara inte kan bli äckligare och mer patetiskt så går filmen till längder man trodde var omöjliga. Vill man få sig en ordentlig lektion om hur hemska amerikanska komedier i regel är så stålsätt dig och se detta epos av dålig smak och vidriga, amerikanska föreställningar om vad julen handlar om…

Per Wahlgren