Se upp för dårarna

  • Speltid (min): 103
  • Release (Bio): 2007-02-16

Recension - Bio

Jag var nyfiken på Helena Bergströms regidebut, "Se upp för dårarna". Men mina förväntningar var inte alltför höga. De är de sorgligt nog aldrig när det gäller svensk film nuförtiden.

Bergström vill berätta en historia om två unga tjejer med skilda bakgrunder, men båda med stora ambitioner, som möts och lär känna varandra i samband med sina ansökningar till polishögskolan.

Den ena tjejen, Yasmin (Nina Zanjani), kom till Sverige från Turkiet med sin familj som ung flicka. Hennes pappa, Sinan (Korhan Abay), var en kirurg med stjärnstatus så länge de levde i Turkiet, men har, enligt dottern, på grund av sin stolthet blivit en bitter tunnelbaneförare. Yasmins mamma, Ayse (Zinat Pirzadeh), har behållit en positiv livsinställning, utbildat sig till optiker och träffat en svensk, lättsam (läs hurtfrisk), man. Yasmin bokstavligen snubblar över Elin (Rakel Wärmländer) utanför grindarna till polishögskolan. Elin har en bakgrund med en pappa (Dan Ekborg) som halvrasistisk macho-snubbe med en professur i kriminologi (som dessutom gärna exponerar sig i tv), och mamma (Birgitte Söndergaard) som läkare.

Uppslaget med en intrig kring ansökan till polishögskolan är intressant i sig. Vad kan olika unga pojkar och flickor med skilda etniciteter och livsuppfattningar bidra med till poliskåren? Vad har de för självsyn? Och vad skulle göra just dem bra som poliser? Men så mycket intressantare än just som uppslag blir det inte. Filmen splittras sönder av för många småintriger som ska fås ihop. Plotten läggs ofta upp genom parallella handlingar mellan Elin och Yasmin i olika situationer. Antagligen för att få ett driv i handlingen genom dramarturgi i kombination med klippning. Ändå sitter jag och tycker att filmen emellanåt är ganska långsam.

Den enda karaktären som något sånär griper tag är Yasmins pappa som genomgår en personlig utveckling genom filmen. Även Yasmins mamma kommer undan med sin rolltolkning. Annars består persongalleriet av mer eller mindre platta karaktärer. Elin är en yster, impulsiv och tokrolig tjej som handlar innan hon tänker. Yasmin spelar en mer allvarlig, moralisk karaktär. Kontrasten mellan dem skulle ha kunnat vara fruktbar, men relationen ges aldrig tillfälle att fördjupas.

Syftet med filmen är att behandla ett seriöst ämne med kulturkrockar och orättvisor samt personlig mognad, men samtidigt att vara frigörande rolig så att allvaret inte blir för tungt. Men tyvärr blir filmen mest flamsig. Den vill få plats med lite för mycket och missar därmed något av ett mer artikulerat djup. Hade vissa av skådespelarna fått utrymme att bottna mer i sina karaktärer så hade filmen i mina ögon definitivt kunnat ha mer substans.

Anna Keijer

Kommentarer