Mitt superex

  • Svensk titel: Mitt superex
  • Originaltitel: My Super Ex-Girlfriend
  • Release (Blu-ray/DVD): 2007-01-24
  • Tagline: He broke her heart. She broke his everything.

Recension - Blu-ray/DVD

New York, frihetsgudinnan, höghusen, gatan med höstlöv. Mys-musik i bästa ”Ensam hemma”-stil förklarar att allt är lugnt, det här är en Hollywoodproduktion, inget kan skada på riktigt. Maskerade bankrånare springer ut i sin bil och gasar, folk skriker i panik. Skrattande bovar i bilen tills plötsligt… hela bilen lyfts upp, den flyger fram flera meter över marken, vad…? ”G-Girl! Det är G-Girl!” utropar folket. Och Uma Thurman (Jenny/G-Girl) i bästa mundering med kort svart klänning och höga klackar gör entré. Just another day of saving the world-duty.

Matt (Luke Wilson) träffar Jenny, som han först tror är hans drömtjej personifierad. Hon är snygg, sexig, smart, om än något disträ när de är ute tillsammans… Förklaringen kommer redan efter några scener; anledningen till att Jenny tar sönder sängen när de har sex är att hon är G-Girl, och därmed har superkrafter hon inte kan kontrollera riktigt. Världens coolaste flickvän, tänker Matt till en början, och det enda som grämer honom är att han inte kan skryta för sin vän Vaughn (Rainn Wilson) om det. Hemlig identitet är hemlig identitet, och i bakgrunden lurar fienden professor Bedlam (Eddie Izzard).

Allt är till en början frid och fröjd med förhållandet. Men på Matts jobb finns Hannah (Anna Faris). Hon är förvisso tillsammans med en fotomodell, men vibbarna mellan henne och Matt går inte att bortse från. Något Jenny också upptäcker. Att göra en superhjälte svartsjuk är en sak. Att dumpa henne när man tycker det hela blir lite för jobbigt, det är att gå över gränsen. Då kan man snart vänta sig hajar i vardagsrummet och pinsamheter intatuerade i pannan...

Storyn till den här filmen är faktiskt rätt nyskapande. Vilket enligt mig var välbehövligt inom genren superhjälte-film, då jag i julas gick och la mig innan jag ens sett klart ”Superman returns”. (Man vet liksom efter några filmer exakt vad som ska hända. Inget imponerar, inte ens Kevin Spacey.) Uma Thurman tog förmodligen den här rollen för att visa att hon fortfarande kan kicka some ass, fast hon snart är fyrti. För visst är det nåt speciellt med denna skådis. Inte är det bara längden som gör att hon kan utstråla samma pondus som en man? (Jag hade då inte velat vara Ethan Hawke den där gången när han avslöjade att han varit otrogen…) Som G-Girl är Thurman cool, även när hennes karaktär hamnar i pinsamheter. Till skillnad från Stålmannen är hon ingen tönt privat heller. Tönten i den här filmen är Wilsons roll. Små stunder undrar jag faktiskt om tanken ska vara att tjejerna regerar över männen? Till exempel har vi en boss som är svart och kvinna, och strikt som få när det gäller sexuella trakasserier…

Detta intryck dras dock ner av Anna Faris, som har svårt att spela något annat än korkad blondin. Här försöker hon, men lyckas bara till viss del. Dags för en seriös roll snart för denna lilla brud? Så att hon kan läras upp, hon också.

Vi bjuds på en del roliga scener, och Thurman klarar som sagt av att göra en oseriös flamsfilm utan att tappa ansiktet. Även musiken är lite överraskande i sin plötsliga variation. Men vi bjuds också på många taffliga bögskämt. (Heterosexuella par-formationen måste upprätthållas till varje pris. Hollywoods ”oskyldiga” filmer bjuder alltid på ett smörgåsbord av möjligheter till analyserande uppsatsskrivning) Och en stor dos ”in genom ena örat, ut genom det andra” ligger som vanligt över hela produktionen. Men visst: som fredagsnöje är det helt okej. Se den med en blivande flickvän eller pojkvän, och skratta glatt åt att om det går åt helvete, kan helvetet åtminstone aldrig bli så här illa…

Lina Arvidsson

Kommentarer