Recension - Bio

I kvarteren kring Stockholms fashionabla Karlaplan lever och arbetar Eva, en till synes bekymmerslös och självupptagen primadonna. Intolerans och själslig tomhet styr dock hennes vardag och de människor som hon omger sig med. Hon lever i ett vakuum gentemot sina arbetskamrater och vänner: hon befinner sig i ingenstans.
I en annan del av staden lever den före detta elektroingenjören Bernhard, en nyskild sextioåring som kämpar med att behålla sin integritet och förortsvilla. Hans fru har träffat en annan, och han har inte sett sin dotter på ett års tid.

Johan Klings långfilmsdebut är ett ambitiöst projekt som på samma gång försöker skildra den fördomsfulla överklassen och den knegande arbetarklassen. Hade Klings skildringar i "Darling" inspirerat lika mycket som dess ambition, så hade det nog fungerat. Men det gör den delvis inte alls: den tänkta överklasskildringen är full av fördomar och framförallt av dåligt iscensatta klyschor (otrohet, snabba bilar, caféskvaller, osv.). Så frågan är: varför göra en film om vänskap mellan olika människor, när fördomarna om dem enbart förstärks?

Det finns dock ett antal ljuspunkter: Michael Segerströms porträtt av den hunsade och hoppfulle Bernhard är stundtals mycket bra, (det kan åskådaren givetvis också tacka Klings lyckade personregi för), det blir på något sätt uppenbart hur mycket vi människor, ibland desperat, söker efter både mening med och närhet i livet. Och det är Segerströms förtjänst. Han levererar ett trovärdig människoöde som därför också överskuggar Evas berättelse. Den verkar hopplöst ointressant i jämförelse.

När de två historierna äntligen knyts samman blir "Darling" för en stund riktigt intressant: sena kaffepauser på 7-Eleven och hjälpsamma händer på McDonalds gör att filmens två huvudkaraktärer både utvecklas och ett uns av hopp framstår. Men det är också allt. Sedan vänder allt igen, käpprätt åt helvete. Det är faktiskt i vissa stunder riktigt uselt, en del beslut som både Eva, hennes före detta pojkvän och hennes bästa väninna tar, är rent ut sagt obegripliga. Möjligtvis hade filmen (främst då skildringen av Eva) tjänat på att vara längre än de nittio minuter som den nu stannar vid, men å andra sidan kunde det lika gärna blivit än mer omotiverade scener åskådaren varit tvungen att genomlida. Så det kanske är lika bra att vi lämnar Darling som den är och där den är: i ett vakuum i ingenmansland.

Mattias Löfroth