Recension - Blu-ray/DVD

Musik i mörker (1948) av Ingmar Bergman bygger på Dagmar Edqvists roman med samma namn och är Bergmans fjärde film i egen regi. Han har själv beskrivit hur han blev alldeles uppslukad av romanen och fick nu tillfälle att göra en film med ett varmare och mer lättsamt anslag än tidigare produktioner. Delvis var detta en reaktion mot recensenternas bild av honom som en regissör av endast svåra filmer.

Filmen inleds med en militärövning på skjutbanan. Måltavlorna hissas upp bakom en snövall och befälhavaren ger order om eld. Skottlossningen smattrar och tavlorna sjunker ned. Bakom snövallen finner vi filmens huvudperson Bengt (Birger Malmsten) arbeta med maskineriet. Soldaterna laddar om, förbereder sig för nästa avfyrning, då Bengt får syn på en vit liten hundvalp som hamnat på en avsatts, oskyddad mot salvorna. Musiktemat har ett modernistiskt påträngande uttryck som varierar mellan gälla och dova tonomfång i sin blåsorkestrering. Spänningen trappas upp. Bengt funderar en sekund, tittar sig över axeln, men beslutar sig för, med ett ömsint leende på läpparna, att försöka locka till sig valpen. Han smyger försiktigt uppför trappan, knäpper med fingrarna, sträcker handen mot hunden och då klipper kameran mot kulsprutorna som smattrar i närbild. Hunden tittar upp och Bengt faller bakåt träffad av skotten. Han rullar handlöst ned för slänten. Vi ser hans ansikte. Han har förlorat medvetandet.

I nästa sekvens får vi ta del av Bengts inre liv som medvetslös i sjuksängen. Ett öga i närbild övergår genom dubbelexponering till Bengts svettiga, lidande ansikte och kropp som rör sig plågat, han verkar falla. Metalliska ljud slår och musiken förstärker fasan. Nu kryper han fram i bubblande lerterräng. Försöker resa sig upp, men har inte kraft nog. Kameran zoomar in, och ur leran sträcker sig händer upp mot den för sitt liv kämpande Bengt, greppar tag i hans kropp och drar honom oundvikligen ned. En virvel. Är det vatten? Ljusa kvinnoröster sjunger. Ett akvarium med fiskar dubbelexponeras med Bengt som flyter uppåt samtidigt som en naken sjönymf kammar sitt hår. Nu ser vi Bengt i närbild framifrån med en ridå av vatten framför honom. Hans panna är rynkad och ögonlocken stängda. En kvinnoröst säger: "Det är sorgligt." Bengt viskar: "Jag är inte död." Han kommer flämtande till medvetande, kastar sig upp och skriker: "Nej!" Nej, Bengt är inte död. Men han blir till sin fasa snabbt medveten om att han förlorat synen när han slår upp sina ögon för första gången, och för handen fram och tillbaka framför ansiktet.

Ovan beskrivna inledning är ett stycke fantastisk filmkonst. Innan skotten faller som tar Bengts medvetande skapas en laddning på bara någon minut genom snyggt montage, tillsammans med realistiskt skådespeleri och dramatisk musik som nästan för tankarna till 20-talets ryska stumfilm. När Bengt sedan ligger medvetslös är bildspråket starkt influerat av fransk impressionism, också den från 20-talet. Den franska impressionismen var en rörelse som tog fasta på hur filmtekniken kunde uttrycka ett subjekts inre känsloliv. Ett subjekt som ofta var starkt påverkat av sinnesrörelse. Filmen är värd att ses för bara dessa sex inledande minuter. De visar också på en regissör som hyser stor kärlek för filmkonsten och besitter en otrolig vilja att med dess språk berätta om människan och livet.

Handlingen som följer är att Bengt, son av överklass och lovande pianist, förlorar sin flickvän, hamnar i förtvivlan och självförakt som nästan får honom att ta sitt liv om det inte vore för tjänsteflickan, Ingrid (Mai Zetterling), som med sin naturliga ömhet och tillgivenhet leder honom mot ett hopp, och ljus i mörkret.

Helt klart är det ett manus som passar Bergman. Flera av replikerna och elementen skulle kunna vara skrivna av honom själv om man ser till hans kommande produktion. Människans desperation i mörkret, frågan om livets mening, religiösa grubblerier, skapande, dödens dragningskraft, klasskillnader, och möjliga eller omöjliga gränsöverskridningar, könens oförmåga till samförstånd. Skillnaden här är att detta skildras med mindre cynism och tron på att kärleken mellan två människor tillslut vinner över smärtan livet stundtals kan orsaka sig självt.

Handlingen är annars i grunden ganska konventionell. Ett drama à la Hollywood som slutar lyckligt, men med ett experimentellt bildspråk och utan patetik. Det senare tack vare ett realistiskt och personligt skådespeleri. Filmen utspelas till stor del i mörker med stora kontraster i ljussättningen som kastar slagskuggor på gator och väggar. Fotot är ibland taget ur vinklar som förstärker de emotionella effekterna. Jag associerar till en då blomstrande genre på andra sidan atlanten, film noir, det amerikanska hårdkokta deckardramat, som i sin tur hämtat inspiration från tysk expressionism. I kommande filmer av Bergman kommer vi att få se mer av denna expressionistiska skola.

Sammanfattningsvis vill jag säga att detta är en film för Bergman-diggare som vill se en stor konstnär i vardande och en del av hans tydliga källor till inspiration. Dessutom gör han något eget och personligt av detta drama, som i en mindre begåvad regissörs händer skulle ha kunnat få en banalare och mer sentimental ton. Musik i mörker är en intressant ingång till de filmer som Bergman med ännu större självständighet snart skulle komma att skapa.

Anna Keijer