Recension - Bio
Sofia Coppolas senaste film är ett genidrag. Mina förväntningar var inte alltför höga när jag gick för att se filmen. Jag gillar hennes tidigare filmer, "Virgin Suicides" och "Lost in Translation", men det hade ryktats om vacker yta utan djup som jag misstänkte var sant. Samtidigt kände jag att en vackert uppbyggd 1700-tals miljö med Versailles som inspelningsplats i kombination med 80-talets postpunk skulle räcka gott för mina sinnen denna kväll.
Och så överraskad jag blev. Sofia Coppola besitter en alldeles genuin förmåga att låta ytan tala. I ytan finns också djupet. Det är en minimalists sätt att göra djupare problematik synlig, och lämnar också en hel del till betraktarens egen förmåga att inte nödvändigt se saker för vad de synes vara.
Ytan i denna film är dock allt annat än minimalistisk. Ett sprakande collage av regnbågens alla färger, med betoning på rosa bakelser, Marie Antoinettes utsökta ljusblå sidenkreationer och pärlande nyanser av champagne. Ett hav av hovdamer med inbördes rangordning kring vem som står på tur att klä kronprinsessan, sedemera drottningen, för dagen. Bord uppdukade och åter uppdukade för fest med allt vad som står ett franskt 1700-tals hov till buds. Lek och spel. Skvaller, namedropping, maskeradbaler och konserter blandas med ett underskönt natursceneri. Sällan ser man så sagolika skymningar och gryningar som i denna film. Och allt detta ramas in av det strikta reglemente för det franska hovets krav på etikett.
Klippning är snygg och dynamisk. Ibland pulserar den likt 80-tals musik mellan skor och kläddetaljer och ibland dröjer tagningarna kvar likt smekande stråkar i långa etableringsbilder av Versailles trädgårdar eller droskor som kommer farandes i morgondimman.
Marie Antoinette är en historisk person, och vi som läst vår historiebok vet att hon år 1770 som fjortonårig ärkehertiginna av Österrike av politiska skäl blev bortgift med den ett år äldre kronprinsen av Frankrike. Coppola är mer trogen historien än man vid första anblick kanske tror beroende på filmens utmanande form. Hon leker något med vissa detaljer. Till exempel görs den klassiska frasen Antoinette skulle sagt om den svältande franska befolkningen, "De får väl äta tårta", i filmen om till ett skvaller. Vilket det också hade kunnat vara. Coppola drar paralleller mellan dåtid och nutid. Och frågan är om det är någon större skillnad mellan skvallerblaskornas framställning av vår tids överkonsumerande kändisbarn och dåtidens rykten bland folket kring kungapersonligheter.
Filmen behandlar historien på mikronivå. Och detta ur en postpubertal ung flickas uppfattning om och förväntingar på livet. Hon är av kunglig börd och accepterar brådmoget kraven detta medför, samtidigt som hon med ungdomlig livskraft vill utmana och ifrågasätta företeelser hon finner idiotiska. Denna unga flicka, Marie Antoinette, spelas av Kirsten Dunst, och det är till stor del hennes förtjänst att filmen blir så lyckad som den faktiskt är. Dunst har förmågan att artikulera ytan. Hon speglar hela det oförstörda känsloregister en tonåring i bästa fall kan ha. Detta skapar en spänning i kontrast mot, men även i samspel med, filmens beståndsdelar i övrigt.
Tragiken ligger i att i denna miljö av överdåd och etikett blir den mänskliga friheten så begränsad. Dessutom är äktenskapet en besvikelse. Runt henne pratas det om sex, men i hennes egen äkenskapliga säng händer ingenting. Hon är ung vacker och levande men lyckas ändock inte tända sin make. Och detta är hennes skuld får vi höra gång på gång. Filmens bild av frosseri är ett resultat av denna förtärande livssituation. Varför inte äta, dricka, festa, spela bort pengar och ständigt uppdatera garderoben och smyckeskrinet, när det är det enda som står till buds. I frosseri ligger nämligen också ett förakt för det man frossar i. Tingen betyder tillslut ingenting. Hennes lyckligaste stunder är hennes eget lilla slott och lantliga tillflykt, Le Petit Trianon, där hon försöker leva mer sparsmakat tillsammans med de barn hon efter sju år tillslut lyckats bli havande med.
Genom historien känner vi till den franska revolutionen 1789, och den slutgiltiga avrättningen av Marie Antoinette. I filmen skildras inte detta. Däremot följer vi skräcken i Versailles när den rasande folkmassan omringar slottet. Marie håller huvudet högt. I den slutgiltiga scenen, i hästdroskan på väg till Paris och fängelsevistelsen, möts drottningens och konungens blickar i tyst ömsint samförstånd och ett stilla accepterande av deras gemensamma öde att födas kungligt, men att också dö i samma namn.
Sammanfattningsvis kan jag säga att "Marie Antoinette" är en ovanligt lyckad kostymfilm samt Coppolas största filmiska utmaning, som hon genomför med stor egensinnighet och ett förnyat sätt att inom filmens ram förhålla sig till historien och dess personligheter.
Kommentarer