Recension - Blu-ray/DVD

Molly och Carl har funnit varandra. Precis hemkomna från sin smekmånad knackar snart Carls bäste vän Dupree på deras dörr. Dupree har förlorat både jobb och bostad och har nu ingenstans att ta vägen. Carl och Molly välkomnar självklart honom till sitt hem, men bara i någon dag. Dagen blir till dagar och när dagar blir till veckor får Carl och Molly nog. Plötsligt är de nämligen tre och inte två i förhållandet och Carl och Molly försöker andas men kvävs sakta men säkert. Frågan är om de kommer att finna andrum innan syret tar slut.


Förväntningarna på en sådan här film är inte speciellt stora. Filmer av denna sort (stora skådespelare som måste hävda sig själva) produceras i massor. Men på något sätt är denna film ett undantag. Det fungerar liksom, och kombinationen: halvbra manus, rätt bra skådespelare och schysst regi fungerar. Jämfört med de flesta filmerna i denna feel-good-filmkategori mår man faktiskt så som kategorin utlovar – bra!

Som jag nämnde innan är skådespelarna megastora stjärnor borta i Hollywood. Vi får se inte mindre än Owen Wilson som titelrollen Dupree, Matt Dillon som Carl, Kate Hudson som Molly och Michael Douglas som Mollys far. Birollerna är inte heller så pjåkiga, men vi får aldrig se någon av Owen Wilsons kumpaner, vilket egentligen är konstigt då Owen Wilson också producerat filmen.

En känga måste faktisk manuset ha. Visst är det rätt så lustiga händelser titt som tätt. Men det blir jobbigt när situationen i filmen bara blir värre och värre. När till slut Carls och Mollys soffa brinner upp känns det mer som irriterande än roligt och det liksom kryper av obehag i kroppen. Skrattbarometern klingar ändå rätt ofta. Det finns många lustiga händelser, många självklart med Owen Wilson själv. Han spelar dock alltid samma typ av roll dvs. jordälskande latmask som lever för att leva. Det är rätt tråkigt eftersom vi sett rollgestaltningen förr, men det fungerar!
Sen är faktiskt manuset inte riktig enhetligt. Problemet i filmen är att Dupree bor hemma hos Carl och Molly, sen kommer nästa problem då Mollys far är inblandad, men då är de andra problemen som bortblåsta. Detta upprepas flera gånger under filmen, men det fungerar!

Det jag kommer att titta mest på i den här filmen är dock en pytteliten sekvens ungefär 12 minuter in i filmen. Jag kan lova att världens minsta skolbuss syns här, ett litet men ack så roligt minne. Sen är det väl ingen hemlighet att också denna film avslutas i värsta kalkonkacklet. ”Och så levde alla lyckliga i sina dar…” är verkligen något filmteamet tagit ordagrant. Men som sagt – det fungerar!

Anna Axelsson