Recension - Blu-ray/DVD

”Besatt” (eller ”The Excorsism of Emily Rose”) var en av förra årets skräckhändelser på bio. Ännu en av alla dessa ”based on a true story”-filmer... I höstas kom motrepliken: ”Requiem”. Samma historia, men en helt annan film.

Verklighetens Emily Rose hette Anneliese Michel. Hon led från 18 års ålder av okontrollerbara ryckningar i kroppen och hallucinationer, som ingen läkare kunde förklara och inga piller kunde lindra. Eftersom både hon och familjen var djupt troende blev lösningen att de sökte hjälp hos kyrkan. Anneliese själv trodde att hon var besatt av djävulen, och slutligen påbörjade prästen sin excorsism, då detta tycktes vara den enda lösningen. En excorsism som dock inte ledde till ett tillfrisknande, utan så småningom till Annelieses död. Huruvida den berodde på självsvält, djävulen eller en epilepsi som inte fick den behandling den behövde; ja, därom tvistar ännu de lärda. Och regissörerna, då...

”Requiem”, en tysk produktion i regi av Hans Christian-Schmid, har blivit hyllad som en mer sanningsenlig och nyanserad skildring av vad som hände. Anneliese heter fortfarande inte Anneliese, dock, utan Michaela Klinger... Här får vi, till skillnad från i ”Besatt”, inte se några demoner eller andra bildliga bevis på att djävulen tagit över Michaelas kropp. Nej, detta är så långt ifrån en Hollywood-produktion man kan komma. Europeiskt till tusen, staden skulle kunna vara en svensk stad. Det är 70-tal, gråtungt och vardagligt. Vilket ger en fin dos realism. Men också gränsar till det tråkiga.

Bernd Lang, manusförfattaren, lägger skulden till flickans sjukdomstillstånd på hennes strikta uppfostran. Med en mamma som kräver allt för stor inverkan på sin dotters leverne, och en pappa som inte vet var han ska ta vägen till sist, med alla anfall och upprörda känslor. Michaelas gudstro visas också upp tydligare än i ”Besatt”.

Michaela strävar in i det sista efter att leva ett så vanligt liv som möjligt. Hon flyttar från sina föräldrar och in i ett studentrum, där hon fortsätter sina studier i sociologi. Hon blir snart nära vän med en tjej i klassen, Hanna. Men när anfallen bara blir värre och värre, blir kraven från omvärlden också större och större. Hanna tror på psykologi och kräver å det bestämdaste att Michaela ska vända sig till sjukvården. Mamma och pappa klarar inte av att deras dotter börjar bli vuxen. Och pojkvännen vet inte hur han ska bete sig för att finnas där som han lovat. Till slut börjar prästerna tro på Michaelas övertygelse om att det är djävulen som vill henne illa. Vilket innebär början till behandling, men också: flytten tillbaka till hemmet, som hon så ihärdigt försökt bryta upp ifrån.

Just att demonerna aldrig visas, att det inte ges någon enkel förklaring till galenskapen, gör förstås filmen intressant. Sandra Hüller är övertygande i huvudrollen, Burghart Klaußner fin som pappan. Emellanåt får man vibbar av ”Breaking the waves”. Likt dess huvudkaraktär Bess McNeil (Emily Watson) är Michaela hängiven sin Gud och modigt, på gränsen till naivt, redo att lägga sitt liv i hans händer. Kan man då säga att detta är en upprättelse, ett Mozarts requiem, en sista mässa till minne av Anneliese Michel?

Kanske det, och nog gick jag från biosalongen med en slags beundran i bröstet. Men rent filmiskt, måste jag tyvärr erkänna att jag saknar spökena. I ”Besatt” må storyn vara Hollywood-förvrängd, omgjord till simpel skräckfilm och därav kommersialiserad, och jag vet att detta är ett brott mot min i övrigt mycket finkänsliga independentfilm-ådra. Och jag vet att en frustrerat stampande kritikerkår säger emot mig nu. Men ”Besatt” är roligare att titta på, tycker jag, än finstämd vardagsrealism.

Kan dock inte komma ifrån att det är en skickligt gjord film.

Lina Arvidsson