Reds (SCE)

  • Svensk titel: Reds (SCE)
  • Originaltitel: Reds (SCE)
  • Speltid (min): 187
  • Release (Blu-ray/DVD): 2007-02-21

Recension - Blu-ray/DVD

Reds är ett epos och en historiskt fläktande vind som jag inte hade klarat mig utan. Det är en viktig film och samtidigt en propagandistisk anglosaxisk dröm som kanske helst skulle sjunkit in i den törnrosasömn den nästan förlorats till. Samtidigt kan jag inte förneka att ryska revolutionen, trots mitt intresse för arbetarrörelsens kamp för rättvisa i världen, faktiskt är en ganska blind fläck. Här rullas historien upp i ett till att börja med hurtigt men samtidigt lågmält berättartempo, där den radikale journalisten och playboyen John Reed (Warren Beatty) hittar sin stora kärlek. Den är i sin natur dubbel. På hans vänstra sida står tandläkarfrun och feministen Louise Bryant (Diane Keaton) med sina författarambitioner och på andra sidan står kommunismen med sin lockande fanatiska rättvisetanke och fladdrar skräckinjagande för den vita kristna högern i ett grymt orättvist USA på 1910-talet. De båda möts och förälskar sig från varsitt håll i den charmige estradören på barrikaderna, hon (Bryant) är fri och trygghetsfrånvänd i sin passionerade kärlek till den lite galne mannen och den (kommunismen) är obönhörligt och oresonligt iskall i sin fanatiska övertygelses framfart över strejkmötena i kalla och trånga lagerlokaler. Hans hjärna kan välja klart och klokt efter den politiska övertygelsen men hans hjärta och köttsliga begär pulserar lika rött och blodigt efter kvinnan med de bestämda åsikterna och den egna konsten.

Filmen är ett mästerligt hantverk och blev nominerad till inte mindre än 12 oscars 1981. Den lyckades knipa tre av dem: för bästa foto (VittorioiStoraro), bästa regi (Beatty), och bästa kvinnliga biroll (Maureen Stapleton) bland annat i konkurrens med "Indiana Jones och jakten på den försvunna skatten". Att Warren Beatty inte fick oscar för bästa manliga skådespelare är helt förståeligt och till och med skönt, för han är egentligen den största taggen i sidan på filmen. Han tycker lite för bra om sig själv och hans hybris lyser igenom på ett lite otäckt sätt. Det blir liksom filmens syfte lidande av, då man snabbt får känslan att den objektivitet han i början försöker invagga oss i - inte är på riktigt. Och tro det eller ej, oron besannas varteftersom filmen lider mot sitt slut. Det är icke desto mindre en viktig film och när den kom var den säkert starkt aktuell med tanke på de hårt bevakade gränserna mot väst i Sovjetunionen och det kalla kriget rasade för fullt mot USA.

Jack Nicholson gör sin mest tillbakahållna rollprestation efter "Hells Angels" (som antagligen ingen har hört talas om...) och det är riktigt njutbart att konstatera att för en gångs skull är verkligen LESS - MORE. Stapelton som ju fick en oscar för sin prestation är också en av filmes stora höjdpunkter. Fotot är avskalat och oerhört vilsamt, särskilt i dessa dagar då MTV-generationens störda klippnojor härjar i biosalongerna, och man önskar att någon skulle våga låta en film leva sitt eget liv på det här sättet i dag, utan prestationskravet på ryckiga blinkande rutor stup i kvarten.

Jag känner mig ett stycke mer upplyst om en viktig del av vår moderna historia som kommit i skymundan till förmån för andra världskriget i skolans historieundervisning. Kanske kan denna film vara en av byggstenarna som ska forma en större medvetenhet: fanatism kan aldrig bota orättvisa, men den får heller inte bli ett vapen för de reaktionära krafterna som vinner på orättvisorna. Jag vet inte vad Beatty ville med denna film. Men jag vet vad jag vill med den. Jag vill att alla ska se den och därför får den högsta betyg. Därför och för att den berör mig både estetiskt, politiskt och andligen.

Mattias Svensson

Kommentarer