Recension - Bio
Bit i detta: Inte förrän 1976 förbjöd man tvångssteriliseringar i Sverige. Vi är dessutom det land som tvångssteriliserat störst del av befolkningen med undantag av Nazityskland. Över 60 000 svenskar råkade ut för detta öde mellan år 1941 och 1975. De som drabbades var ofta kvinnor som ansågs av ett eller annat skäl vara 'lösaktiga' och inte borde sprida sina gener vidare till en befolkning som med alla medel skulle förädlas genom rashygien.
Ett svenskt trauma som det knappt har talats om. På senare år har det dock skrivits något i svensk press om detta, säkert till följd av den prisbelönta dokumentären, "De icke önskvärda" av Agneta Bernárdzon, som sändes för första gången i SVT 2002. Men ändå, denna steriliseringspolitik som fick pågå så länge i tysthet får åtminstone mig att undra hur det kommer sig att Sverige har så svårt för självrannsakan. Vad är vi så rädda för? Hur mycket skit finns att upptäcka bakom fasaden på härliga Folkhems-Sverige?
Nu har det kommit upp en film på repertoaren, "Den nya människan" av Klaus Härö, som försöker behandla temat. Han är värd all eloge för detta projekt. Svenska filmer med manus som vill problematisera och lyfta på vårt gemensamma historielock är alltför sällsynta i ett filmklimat där regissörer verkar mest upptagna av att söka så mycket pengar som möjligt för visuellt effektsökeri.
Tyvärr så blir filmen vare sig så bra eller gripande som den hade kunnat bli. Vilket jag tycker är symptomatiskt. Ras- och steriliseringshygienen får sin gestaltning i filmens ende onde man, den iskalle läkaren, spelad av Tobias Aspelin. Han är trovärdig i sin roll, men var ser vi hela det system som ligger bakom möjligheterna till att en sådan man med sina fascistiska idéer kan få verka?
På anstalten Odenslund skildras flickorna, med huvudperson Gertrud (Julia Högberg) i spetsen, mer eller mindre i ett sagoaktigt Kulla-Gulla skimmer, visserligen i tragikens namn. Det romantiska fotot som pålagts ett gråblått filter får mig bara att känna att händelserna på Odenslund är betydligt avlägsnare i både tid och rum än vad de faktiskt är. Så den käftsmäll eller det slag i mellangärdet som den här filmen faktiskt hade kunnat bidra med uteblir. Tyvärr. Men en trea i betyg får Härö trots allt med sig för sin ambition att vilja visa upp ett mindre polerat Sverige med mörka hål i sin historieskrivning.
Kommentarer