Recension - Bio

Robert DeNiro samlar ihop delar av Hollywoods skådespelarelit, intar sin plats i registolen och gör en av birollerna framför kameran. Med 85 000 000 $ i pengapungen sätter han segel för att berätta ett ambitiöst, 167 minuter långt epos om CIA:s tillkomst och agerande under andra världskriget och framåt. Allt ifrån Edward Bell Wilsons perspektiv, en stel och metodisk herre spelad av Matt Damon iförd glasögon. Som vi, inklusive reklam och trailers, gladligen ska följa i tre timmar, sittandes i en biofåtölj. Men i slutändan känns det värt att gå hem med en förbannad träsmak i rumpan - låt mig förklara varför.

Skådespelarensemblen är lika imponerande på duken som den är på pappret. Alec Baldwin har som bekant blivit en respekterad skådespelare på äldre dagar, istället för att ständigt kopplas ihop med sina mindre lyckade bröder. Angelina Jolie, som tvärtemot Alex, har gått ifrån att göra bra filmer till att dyka upp i tights och vifta med bazooka, återvänder till sina mer lågmälda rötter och gör bra ifrån sig som frugan i den dysfunktionella CIA-familjen. Robert DeNiro, John Turturro, Billy Crudup, Michael Gambon, William Hurt… listan är liksom filmen lång. Den enda som sätter käppar i hjulet är Matt Damon, vilket är besynnerligt då han spelar huvudrollen och syns i näst intill varenda bildruta under tre timmars tid. Här ska dock inte allt skyllas på honom, jag antar att det är karaktärens fel, som mest agerar handlingsdrivande marionett istället för att framstå som den komplexa och själsligt torterade människan som DeNiro antagligen försökte skildra.

Man märker att det är en skådespelare som regisserat “The Good Shepherd” (ja, jag vet att filmen har en svensk titel, men den får nöja sig med att synas i rubriken). Alla insatser, inklusive de minsta birollerna, får allt stålkastarljus och spelrum i kameralinsen. Och det är där jag tycker att dynamiken uppstår - det som gör att jag vill se en tre timmar lång film om CIA, som egentligen på det stora hela är mer av en dramatiserad historielektion. Och just den realistiska tonen gör att man sväljer allt, och lyckligt nog får man inte se skymten av en Hollywoodkocks salt- och pepparkar.

Det här en söndagsupplevelse i biomörkret. Tempot är i en såpass lågmäld takt att huvudvärken inte behöver bli värre. Det enda problemet är väl den bitvis röriga inledningen som kan förvirra. Men när ni väl kommit förbi den så är det bara att sätta sig på kudden och avnjuta Hollywoods mest påkostade firmafest, i regi av Robert DeNiro.

Sebastian Lindvall