Recension - Blu-ray/DVD
Tja!
Det var ett tag sedan, jag vet. Jag har haft massa hobbyprojekt och annat strunt för mig, som mot min vilja hållit mig borta från filmens underbara värld i ett par veckor. Men tjut inte för det, ty nu är jag tillbaka med dubbel kraft. Jag har tjollat in galenskaparnas senaste rulle, "Den enskilde medborgaren", som just släppts till det döende(?) dvd-formatet. Jag ska inte säga att jag fullkomligt lyste av entusiasm inför att se denna film, då jag aldrig riktigt varit stormförtjust i galenskaparnas tramsiga upptåg och övertydliga samhällskommentarer. Men tji fick jag då denna film visst var någonting att hänga upp i sitt ljusbeprydda lilla barrträd.
Det man märker redan från filmens start är att den är väldigt fotografiskt ståtlig, vilket inte är speciellt ständigt förekommande när det gäller vår svenska filmindustri. Scenografin är smakfullt avskalad och färgerna försiktigt blekta, vilket gör att man får antaga att man sneglat både en och två gånger på kollegan Roy Anderssons filmer när man tog fram filmens visuella stil. Filmen handlar indirekt om Scandia-affären, indirekt på så sätt att det heter Oden försäkringar istället, men inte ens den dummaste fågeln på kvisten lär väl missa vad det hela handlar om. Styrelsen har ju för böveln en målning med paraplyer på i sitt mötesrum. Men även om det inte direkt är svårt att se vart inspirationen kommer ifrån, så känns filmen väsentlig på ett annat, mer mänskligt plan. Det handlar lika mycket om försäkringssvindlerier som jämlikhet och den lilla människans storhet, vilket gör det hela flera snäpp mer intressant än skaparnas tidigare filmer.
Hela tiden så känns filmen mycket mänsklig och observant, och en stor del av filmens dialog är helt underbar och visar prov på stor iaktagelseförmåga från Claes Erikssons sida. Det är mycket klokt som sägs i filmen, och det lyfts fram på ett föredömligt sätt av stora delar av den svenska skådespelareliten. Ingvar Hirdwall är som alltid förbannat bra, och ger sin karaktär en stor skopa mänsklighet under den minimala spelyta han ändå har. Även resten av gänget briljerar, och för första gången kan jag säga att jag tycker att Krister Henriksson är riktigt bra (och förbannat rolig).
Om man har förväntat sighumor i galenskaparnas vanliga stil så kommer man förmodligen att bli en smula besviken, då "den enskilde medborgaren" är mycket mer nedstämd och subtil än vad fansen lär vara vana vid. Detta tjänar man enbart på då det är en seriös historia man vill berätta, och ett budskap som man vill ha fram. Flera gånger i filmen så kommer jag på mig själv med att sitta och skratta högt för mig själv, vilket ju är ett tecken på sinnessjukhet, men jag kan bara inte hålla igen när situationskomik utförs på ett sådant briljant sätt. Det finns en scen i filmen som jag tyckte var vädigt rolig, som utan att spoilera för mycket, utspelar sig på ett födelsedagskalas. Igenkänningsfaktorn är så att säga skrämmande hög.
Vad som är koolt värre är att Claes Eriksson inte bara har skrivit manus och regisserat, utan även komponerat filmmusiken, vilken är vädigt bra, och är utmärkt anpassad till vad som händer i bild. Om man ska klaga på någonting i "den enskilde medborgaren" så är det väl att den i vissa stunder kan kännas som att den går en aning på tomgång, och upprepar sig mer än vad som egentligen är nödvändigt. Detta gör att man i sluttampen kan bli en smula otålig, och tycka att säcken gott kunnat knytas ihop om grisen. Men man kan ju som det heter "inte få allt här i världen", hur mycket man än vill det. Så vi får nog helt enkelt vara nöjda med detta starka hälsobesked från svensk filmindustri, och hoppas att det fortsätter i samma goda stajl under resten av året. Mer sånt här mitt kära filminstitut!
Kommentarer