Keoma

  • Svensk titel: Keoma
  • Originaltitel: Keoma - il Vendicatore
  • Speltid (min): 97
  • Release (Blu-ray/DVD): 2007-03-22

Recension - Blu-ray/DVD

Efter en alldeles för lång tjänst i nordstaternas armé återvänder halvblodsindianen Keoma till sin hemstad. Till hans stora förskräckelse upptäcker han att allting har förändrats medan han varit borta. Staden är körd i botten, och en ondskefull sydstatare vid namn Caldwell styr och ställer som han vill. Keoma bestämmer sig för att själv göra något åt saken och ställs snart öga mot öga med inte bara Caldwell, utan även sina tre halvbröder som mer än gärna ser att deras fars bastard med en indiankvinna försvinner för gott…

Vi känner alla till hur westerngenren räknades ut i filmens USA och hur italienarna, med Sergio Leone i spetsen, såg till att med sin egen stil skapa flera riktiga mästerverk. 1976 var året då regissören Enzo G. Castellari, mannen bakom kultfilmer som ”Inglorious Bastards” (filmen som Tarantino ska göra en remake på), ”Jättehajen – vindsurfarnas skräck” (stoppades på amerikanska biografer då det var en ripoff på Spielbergs ”Hajen”), de postapokalyptiska ”1990: Bronx Warriors” och ”The New Barbarians” att dra sitt strå till stacken. Resultatet blev ”Keoma” med den magnifike Franco Nero i titelrollen.

Jag inser att jag nästan låter som en fanboy av allra värsta slag, men faktum kvarstår att det här är en av de bästa westernfilmerna jag sett. Miljöerna är skitiga och realistiska och regin är outstanding. Franco Nero är otroligt karismatisk i huvudrollen och skänker karaktären Keoma inte bara styrka och coolhet, utan även en mjuk och nästintill filosofisk sida. Fotot i filmen är mästerligt och vissa scener kommer för evigt att vara etsade på min näthinna.

Allt känns dock inte lika perfekt. Som alltid i italienska filmer är filmen loopad, dvs. all dialog är pålagd i efterhand. Oftast är synkningen korrekt men då och då, speciellt på vissa karaktärer, känns det lite fejk. Inget stort problem i mina ögon/öron, värre är det då med soundtracket. Utan att avslöja för mycket kan jag säga att det är lite… speciellt. Sångerna hjälper till att berätta filmens handling, men den manlige sångaren kan mycket väl ha en av de värsta rösterna jag hört. Borträknat Håkan Hellström då, givetvis.

Slutsats: ”Keoma” är ett perfekt exempel på hur en western ska vara. Hyr/köp nu!

Fredrik Liljegren, chefredaktör

Kommentarer