Recension - Blu-ray/DVD

En dag fångas ett mystiskt radiomeddelande upp över jorden. Meddelandet, som lyder ”Anta… Odeli… Uta”, kan ej dechiffreras och forskare världen över är förstummade. Den ryske vetenskapsmannen Loss härleder meddelandet till Mars men ingen tror på honom. Fast besluten att han har rätt gör han sitt yttersta för att kunna bevisa sin tes. Samtidigt börjar han fantisera om en marsiansk drottning, Aelita, som han bara måste få träffa. Men är det verkligen en fantasi? Loss betraktas nämligen samtidigt av just denna Aelita, som använder ett nyuppfunnet teleskop för att följa hans arbete. Ligger hon på något sätt bakom Loss tankar?

Loss arbetar dag och natt för att konstruera ett skepp som kan ta honom till Mars och hans besatthet runt Aelita påverkar hans äktenskap, och liv i övrigt, på ett allt annat än positivt sätt. Till slut står skeppet redo och Loss påbörjar sin resa…

”Aelita” är en rysk science fictionfilm från 1924 och vi snackar alltså stumfilm. Jag håller med, det låter inte speciellt upphetsande i dessa cgi-späckade dagar men jag måste erkänna att jag blev grymt imponerad. Filmen, som bygger på en novell av Alexej Tolstoj, är skickligt regisserad av Yakov Protazanov som lyckats skapa ett spännande och visuellt spektakulärt äventyr.

Det som imponerar mest på mig är den magnifika scenografin och de fantasifulla kostymerna, det är inte svårt att se att filmen har stått som inspiration till både ”Metropolis” och ”Blixt Gordon”. Mycket läckert!

I vissa scener blir det kanske lite väl mycket politik inblandat och jag är inte förvånad över det. Det går inte att komma ifrån att ryska filmer från den här tiden (likväl som amerikanska) ofta tangerade till propaganda. I dag känns vissa av dessa scener nästan lite skrattretande, men det är bara att försöka att inte lägga för mycket vikt vid det.

Det verkar finnas ett antal olika versioner av ”Aelita” med olika speltider. I original ska den vara 120 minuter lång, men andra kortare versioner har också visats runt om i världen. Den version som recenserats är endast 80 minuter lång, trots att det står 104 minuter på omslaget. Då jag inte sett tvåtimmarsversionen kan jag inte säga vad som fattas, men jag tycker inte att filmen känns styckad.

Alla med minsta intresse av science fiction bör definitivt ta en titt på ”Aelita”. Kombinera det gärna med en modernare film för att se hur mycket – eller hur lite – som ändrats under åren.

Tack till Njutafilms för recensionsexemplaret.

Fredrik Liljegren, chefredaktör