Recension - Blu-ray/DVD

Den unga missbrukaren Johanna tar sig in på stadens sjukhus i jakten efter morfin. Hon blir tagen på bar gärning med fingrarna i kakburken och försöker fly, men faller illa i en trappa och tappar medvetandet. En undersökning visar att hon mirakulöst klarat sig utan svåra skador men att hon tappat minnet. De flesta av läkarna vill skicka ut henne på gatan igen då hon inte är sjuk, men en barmhärtig samarit beslutar sig för att bli hennes mentor och träna upp henne till sjuksköterska.

Johanna ser snart att detta är hennes kall. Efter hennes minst sagt oortodoxa ”hands on”-approach, som för övrigt gör henne väldigt populär bland de manliga patienterna, börjar fler och fler patienter tillfriskna till synes utan förklaring. Patienterna hävdar att Johanna är ett helgon med helande krafter medan resten av personalen kallar henne för sköka och gör allt för att stoppa henne.

Efter att nyligen sett eländet ”Ljuva dagar” var det inte med någon större iver som jag började kolla på ”Johanna”, även den regisserad av Kornél Mundroczó. Nu skiljer sig filmerna enormt åt, ”Johanna” är nämligen inget annat än ett operadrama. Ja, ni läste rätt, opera. Alla repliker i den här filmen sjungs nämligen fram. Det gör inte filmen bättre, men annorlunda.

Utseendemässigt finns det flera likheter mellan Mundroczós alster. Bägge filmerna är stundtals väldigt, väldigt mörka och det blir svårt att se vad som verkligen händer. Ett plus för scenografin dock, det sjukhus där ”Johanna” utspelar sig är så häftigt dyster och mörk och verkar bestå av enbart skumma kulvertar och trappor. Det får till och med Ernst-Hugos arbetsplats i ”Riget” att se varmt och inbjudande ut!

Precis som i ”Ljuva dagar” har Orsi Toth den kvinnliga huvudrollen och hon gör en riktigt fin insats. Hennes plågade ansiktsuttryck ser äkta ut och hon bär i stort sett hela filmen på sina späda axlar. Den här gången är hon dock dubbad, jag antar att hon inte är en skolad operasångerska.

”Johanna” är mer udda än bra. Underhållningsmässigt är det en solklar etta i min bok, men upplevelsen i sig lyfter filmen en liten bit och slutbetyget hamnar på en tvåa. Operagreppet var så pass intressant och udda att filmen stannar kvar i medvetandet ett bra tag. Dessutom är det ett otroligt modigt grepp av en filmskapare, och sådant bör premieras. Jag menar, det är inte varje dag man hör frasen ”Vi springer till urologen” sjungas som opera.

Fredrik Liljegren, chefredaktör