Recension - Blu-ray/DVD
Amina (Beylula Kidane Adgoy) och hennes morfar Said (Ahmadu Jah) kommer som flyktingar från Afrika till Sverige, och en kompis ordnar det så att de får bo hos Johan (Gustaf Skarsgård). Johan bor i betonggrått bostadsområde. Här bor även balkongrökande Maggan (Sanna Ekman), men framför allt förortsungarna, ett gäng med Mirre (Embla Hjulström, vi känner väl igen henne från gamla Ikea-reklamen) i spetsen. Gänget tar snabbt upp Amina som en av de sina, och det framför allt efter att morfadern plötsligt avlidit. (Det vill säga "plötsligt" i handlingens bemärkelse, inte så plötsligt för vana filmtittare som lärt sig tyda vissa tecken förut). Nu är frågan om Amina ska få stanna hos Johan, musikern som knappt ens kan ta hand om sig själv (vilket visas genom ett tomt kylskåp), eller om hon ska hamna på flyktinghem långt ifrån tryggheten.
På Socialen träffar vi på en skönsjungande Jennifer Brown, som givetvis har ett gott öga till en viss Johan. Så det kan gå. Sångnumren kommer allt oftare, samtidigt som andra försök till förnyelse genomgående uteblir. Roliga ansikten som Dogge Doggelito skymtar till lite då och då. Gillar du musikalfilmer som "Sound of music"? Jag med. Skillnaden med den och det här, är kvaliteten på låtarna. Bland annat...
Ylva Gustavsson och Catti Edfeldt blev överrösta av priser på årets Guldbaggegala. Gustaf Skarsgård fick priset för årets bästa manliga. Varför fick han det priset?
"Förortsungar" kan ses som
1) ett inlägg i debatten om hur flyktingbarn, ja flyktingar över huvud taget, behandlas i Sverige. Hur vi bunkrar ihop människor, och hur dåligt det är.
2) som ett försök att överföra storyn "Rännstensungar", som tidigare filmatiserats 1944 och 1974, till dagens förhållanden.
eller 3)ett försök att verka nyskapande och beröra med hjälp av sång och dans, att ge musikalfilmen ett uppsving i Sverige.
Jag tycker inte att något av det funkar.
För det första: Inlägget är förvisso ett inlägg, på det sätt att det GÖRS. Att man väljer att göra film om detta tema är bra, då det därigenom dras upp till ytan, och kanske kan det utmynna i fler filmer varav någon slutligen blir riktigt bra. Men som inlägg räknat är detta ett mycket vagt inlägg. Ett naivt sätt att närma sig en mycket stark och djuplodande problematik, som kräver färre stereotyper och mer fantasi än så här om det ska röra vid på nåt sätt.
För det andra: Jag har inte sett "Rännstensungar" i någon av de tidigare versionerna, har enbart läst kritikernas röster hit och dit. Jag tycker förvisso det är roligt när den gamla melodin "I min lilla lilla värld av blommor" blir uppoppad med technobeat och raprefräng. Men det här manuset, som förmodligen är taget från förlaga och hastigt omarbetat, borde ha gett bakläxa för sin fullständiga oorginalitet. Ni har sett det här innan, jag lovar. Morfar börjar hosta efter en mysig scen, vad tror ni händer? Finnen på gården, hur tror ni han ser ut och beter sig, om ni får gissa sådär på rak arm? - Men vadå, tycker du, det kan väl vara mysigt när det är lite förutsägbart? Mm, visst kan det. Men det är det inte. Jennifer Brown som säger "Musiken sitter HÄR inne", och slår sig mot bröstet. Nej, det funkar helt enkelt inte.
Och för det tredje: Det faller tyvärr, det där försöket också. Jag hade gärna sett det fungera, det ska jag ärligt säga, med en musikalfilm som rockar fett. Med sånger man nynnade på efter att man kommit ut från salongen, med härliga dansmoves som får ungarna att vilja börja på funk efter skolan. Men det GÖR inte det. Musikinslagen blir pinsamma transportssträckor, då man sitter och liksom sneglar på nåt annat ett tag för att man inte klarar av det. Feel-good-känsla är svårt. Ännu svårare är det att begripa att det tog sex, sju år att färdigställa den här filmen, och att den fortfarande är så tråkig.
Varför fick Gustaf Skarsgård en guldbagge för den här rollen? Ja, inte är det för att han gör den i särklass bästa prestationen i svensk film det året. Nej, Skarsgård råkar bara befinna sig högst upp i gräddan på skådespelarmoset just nu. Han råkar befinna sig mitt uppe i den film som juryn bestämt sig för att lyfta till skyarna. Det han gör är inget märkvärdigt. Han råkar bara vara... the shit.
Jag har förstått efter att ha läst runt en del på olika sidor och i olika filmtidsskrifter, att "Farväl Falkenberg" och "Förortsungar" har delat upp sina fans i antingen eller. Det går bara att instämma. Det är nämligen två filmer totalt omöjliga att jämföra.
ps. Om du vill se något om flyktingbarnens situation när de kommer till Sverige, något som berör på riktigt; se "Zozo" av Josef Fares. En film som konstigt nog gick Guldbaggejuryn helt förbi, när den kom 2005...
Kommentarer