Maktens rus

  • Svensk titel: Maktens rus
  • Originaltitel: L'Ivresse du Pouvoir
  • Speltid (min): 110
  • Release (Bio): 2007-04-13

Recension - Bio

Claude Chabrol är en regissör som ligger mig varmt om hjärtat. Han har i ett otal filmer exponerat, avvägande kyligt men gripande, den franska borgerligheten, och speciellt vad som ligger under deras yta av perfektion och bildning. Jag hade höga förväntningar på hans nya film, Maktens rus. Särskilt som han här återförenas med en av, i mitt tycke, världens bästa skådespelerskor, Isabelle Huppert.

Huppert spelar undersökningsdomaren Jeanne som tar sig an det skandalomsusade fallet där chefen för ett statligt bolag använt sig av mutor och tankat företaget på pengar för privata syften. Det visar sig att fallet har långt djupgående förgreningar ända upp i samhällets styrande toppskikt.

Filmen inleds med orden: ”Alla likheter med levande och döda personer är, som man säger, tillfälligheter”. Detta är en sarkastisk ironi som bara vill säga att det är på detta vis det fungerar i samhällstoppen. I intervjun med Chabrol som följde med pressmaterialet gör han heller ingen hemlighet av att filmen baseras på verkligheten och den så kallade Elf-skandalen i slutet av åttiotalet.

Men den här filmen blir inte så lyckad som jag förväntat mig. Det beror till stor del på att Chabrol i detta fall har skapat en alltför likgiltig ton i filmen, med några få undantag. Faran med filmer som ska spegla sammanhang som kretsar kring prestigefyllda, känslokalla människor uppstår när man som åskådare helt förlorar möjligheten att känna någon empati med karaktärerna. Filmen blir mest ett dokument av hur styrande människor av någon anledning är i total avsaknad av moral och hur maktstrukturer fungerar i samhällstoppen.

Det för mig mest intressanta i filmen är att undersökningsdomaren är kvinna. En man hade förmodligen sett mer genom fingrarna, eftersom det är en manlig kultur som skildras. I Frankrike är det till exempel kutym att en man i topposition ska ha en älskarinna som han öser pengar över. Det handlar till stor del om att vara en i ’klubben’. I den här skandalen som visar sig vara så omfattande blir dock en av männen tvungen att offras och det är Humeau, spelad av Francois Berléand. Alla företagskollegor och vänner inom politiken sviker honom, och av naturliga skäl även hans fru.

Humeau blir, till trots, den mest mänskliga karaktären i filmen och jag gillar Berléands sätt att spegla honom. Han anser sig inte skyldig till något brott. Det är ju faktiskt så här alla beter sig. Men han har en rolig detalj som faller mig i blickfånget. Han lider av eksem och kliar sig ständigt. Jag kan inte låta bli att se det som en symbol för hur han smittats ner av maktens rus, något som faller tillbaka på honom själv och korrumperar hans kropp.

Men Huppert då? Som jag hyllade så i inledningen. Ja, hon spelar också en kylig och makthungrig människa med stora problem i privatlivet. Problemet i denna film är att hon spelar som om hon gestaltat den här typen av roller så många gånger. Hon är expert på att skildra kvinnor med högt intellekt och stora brister i känslolivet. Här går skådespeleriet för mycket som på räls, och hon lyckas inte gripa tag i mig på det vis hon brukar. Se hellre då ’La Pianiste’ av Michael Haneke där Hupperts begåvning pressas till ytterlighetens gräns.

Maktens rus får med sig en trea, men den är inte särdeles stark.

Anna Keijer

Kommentarer