Recension - Blu-ray/DVD

Nu är det dags för en tämligen okänd filmpärla att släppas lös på dvd. I mitt som vanligt grundliga researcharbete inför denna recension så noterade jag att filmen i fråga inte ens lagts upp på filmtipset, och erhåller ringa 611 votes på IMDB. Filmens namn är enligt omslaget "Den stora blåsningen", men i original så heter den "Oscar". Om namnet får några små klockor att ringa i era skallar, så kan det vara eftersom en hutlöst usel nyinspelning på filmen gjordes 1991, med Sylle Stallone, och drog namnet i smutsen.

Filmen handlar om en rik affärsman, spelad av en lysande excentrisk Louis de Funés, som upplever en minst sagt hektisk dag som har sitt startskott i och med att han väcks av en ung man som säger att han har stulit miljonbelopp från företaget, och som grädde på äppelmoset även vill gifta sig med hans dotter. Härifrån drar galenskaperna igång, i vad som kan liknas med en Stefan och Krister-fars på franska och bra. Filmen tvistar och svänger hela tiden, och komplikationerna verkar aldrig kunna få en ände. Tempot är rasande och aldrig ges det en chans att andas ut, då en ny vändning ger filmen ny fart. Det känns ibland befriande att se en film som lyckas med konststycket att egentligen inte handla om någonting relevant alls, men ändå få en att inte ha en tråkig stund på en och en halv timma.

En tummregel som jag brukar köra med är att om en komedi ska vara riktigt berättigad utan att ha några andra ambitioner än att underhålla, så får filmen banne mig ta och vara genuint underhållande för att klara sig undan med ett riktigt högt betyg. Jag vet att "Den stora blåsningen" inte är mycket för världen, och under vissa stunder av filmen då man får tillfälle att tänka efter, så inser man även detta. Men så tar filmen fart och blåser vidare i hundrafyrtio knyck, och då ges man inte en chans till någonting annat än att luta sig tillbaka i fåtöljen, skratta sig fördärvad, och njuta av showen. För även om "Den stora blåsningen" inte kommer att förändra ditt liv, så kommer du att stänga av teven med ett leende på läpparna efter att ha sett klart den. Och du kommer att göra det om och om igen. Kan en fyra då vara mer befogad?

Kim Ekberg