Recension - Bio

De har ingen hemlig identitet att skydda som nätsvingaren Spider-Man. De är inte utstötta och missförstådda som mutanterna i X-Men. Fantastic Four är kändisar, superhjältekändisar. Och nog kan det bli irriterande om man som Sue (Invisible Woman) och Reed (Mr Fantastic) försöker gifta sig när media är nedrans närgångna samtidigt som Tellus måste räddas från planetätaren Galactus och hans ståtlige härold Silver Surfer.

Den andra filmen om Marvels superhjältefamilj utspelar sig några år efter ettan. Tänjbara Reed pular med nya fantastiska uppfinningar, däribland gruppens uppdelningsbara farkost Fantasticar. Kraftfältsgenererande Sue är trött på livet i rampljuset och vill egentligen bara slå sig till ro med sin make, och bli osynlig. Stenjätten Ben håller fortfarande ihop med den blinda skönheten Alicia och tycks ha förlikat sig med sitt utseende. Ego-Johnny, den mänskliga facklan, älskar all uppmärksamhet han får och omger sig som vanligt med snygga brudar och lukrativa pr-avtal. Dock saknar han någon speciell i sitt liv. En kvinna att hålla i handen när jordens undergång närmar sig. Lite djup åt karaktären alltså, vilket inte utesluter det ständiga pikandet med Ben. Vidare ges Reed en mer framträdande ledarroll, plus en kul scen där han släpper loss på dansgolvet. Den som borde ha fått mer utrymme är den maktgalne ärkefienden Von Doom, vars tio sekunder i Latveria är på tok för lite Latveria.

Annars får jag intrycket av att filmmakarna har höjt ribban en aning. Vi bjuds äntligen på ett rejält hot i form av den mäktige Galactus och den coole Silversurfaren! Bättre än en bazooka-trigger-happy Doom utan plan, som i ettan. Karaktärerna interagerar i högre grad. Storyn känns också mer genomtänkt (mindre korkad) och lite djupare (mindre ytlig), vilket inte betyder att den slår mig med häpnad. För FF spelar ofrånkomligen i en lägre division än nyss nämnda ”Spider-Man” och ”X-Men”. ”Fantastic Four - Rise of the Silver Surfer” är ganska schysst underhållning, både komiskt och actionmässigt. Snäppet bättre än ettan. Smart infallsvinkel att gruppen byter krafter mot sin vilja. Silversurfaren med sin överjordiska röst, sin skinande uppenbarelse och sitt tragiska livsöde är den starkaste karaktären, och hans koppling till Sue har Tim Story fångat. Stan Lees miniroll som Stan Lee är förstås härlig.

Vad mer kan man begära? Att filmen tar tillvara på sin ärkefiende Doom och gör honom skrämmande och diktatorisk. Skådespelaren som spelar honom, briljante Julian McMahon från tv-serien ”Nip/Tuck”, har ett bredare register. Att filmen hittar sitt hjärta så man bryr sig. Att filmen utvidgar sitt universum. Varför inte ett mindre inhopp av underjordiske Mole Man, eller något om Alicias koppling till Puppet Master, eller en gnutta Negativa zonen? Man snålar med serietidningens figurer utan egentlig anledning. Lite fattigt. Men det räcker till en hedersvärd trea. Mycket tack vare Silversurfaren.

Johan Karlsson