Recension - Blu-ray/DVD
Nytt år innebär en ny storfilm, innebär ett nytt licensspel, innebär nya pengar i oceanen för de godtrogna fansen. Så brukar åtmnstone visan låta, att ju fler anhängare en film har, desto mindre fokuserar utvecklarna på spelets kvalitetsnivå, då de vet att många människor kommer att köpa spelet vad det än är för dynga. Filmerna om allas vår Spindelmannen drar alla in sjukt mycket kosing, men tack och lov har spel baserade på denna licens alltid varit helt okej. Faktum är att själva konceptet med dödsföraktande nätsvingande i en fri och gigantisk storstad torde vara perfekt för spelmediet. I de tidigare två spelen så har man av olika anledningar alltid snubblat på mållinjen, men man ville ju så gärna se att de hade lyckats nu med nästa generation och allt.
Tyvärr så lyckades man inte heller denna gång. Det är två saker som står i vägen för att detta ska kunna vara ett spel som vanliga människor köper med hedern i behåll. För det första så borde det kännas att man tar sig runt i en av världens mest levande städer, för att den där riktiga mäktighetskänslan skulle infinna sig. Jag svingar mig över Time Square nattetid med dess neonbelysning och tusen fönsterrutor som alla reflekterar den skimmrande stjärnhimmelen. Men någonting är fruktansvärt fel, ty staden är helt död. Det är tre bilar nere på marken, och två människor, och ingen ger ifrån sig ett ljud. Jag svingar mig ner på marken för att sätta lite färg i deras apatiska vardag, men när jag med en duns landar efter ett fall på 120m så är det ingen som ens vrider på huvudet åt mitt håll, alltmindre ropar "titta, spindelmannen!" Vad är det för fel på människorna i dagens New York, då de inte ens reagerar när världens bästa superhjälte springer förbi dem i full mundering? Vi får nog skylla på dålig AI-programmering helt enkelt. Inte heller finns det någonting att göra i staden. Ingenting alls faktiskt. Så det känns mest som man traskar runt i en fet kuliss med skyltdockor till människor och jättelika kartonger till hus. Då känns vardagen som superhjälte inte alls lika rolig längre.
Men nätsvingandet då? Det har ju trots allt varit de tidigare spelens stora behållning att från ett hustak hundratals meter upp i skyn kasta sig handlöst ner mot marken, och precis innan man når den lyckas rädda sig själv från en pankaksplatt död genom att avfyra ett nätrep mot nästkommande byggnad. Och visst är det roligt även nu att glida från hus till hus med ett skört litet spindelnät som enda livlina, men som spelets enda riktigt stora behållning så känns det lite väl lamt. Vad som gör svingandet betydligt tråkigare än det kunde ha varit, är att man faktiskt inte riskerar någonting när man genomför det. Råkar man svinga sig in i ett fett hus i hundra knyck, så studsas man bara lite hänvisande åt sidan. Och slår man i backen efter ett handlöst fall, så reser man sig bara upp och fortsätter. Detta gör att den kittlande känslan av att leka med döden aldrig riktigt infinner sig, vilket är mycket synd. Man bore likt Tony Hawk-spelen ha inplanterat ett combosystem där poängen inte slutade multipliceras förän man drattade i backen eller kolliderade med ett höghus. Även då skulle man ständigt sitta som på nålar, eftersom man vet hur surt det är när man tar sig vatten över skallen och tappar en fet combo man har filat på i flera minuter. Nu får vi nöja oss med vanligt plain nätsvingande i en död storstad, utan krusiduller, vilket är väl utfört ändå, rent kontrollschematiskt. Men när man ser till vad det kunde ha blivit, så är det svårt att känna att man inte köpt grisen i säcken.
Det finns faktiskt ett spel också, och ett ganska långt sådant dessutom. Det följer handlingen i filmen lite sporadiskt, och tar vissa stickspår under resans gång. Även här så känns det som man har haft ambitionerna, men inte riktigt haft orken att fullfölja. Man har tillexempel anlitat Bruce Campbell att vara berättarröst för kalaset, vilket endock resulterar i ett sorgligt underanvändande. Spelelementen bygger på ungefär tre olika sorters uppdrag som sedan upprepar sig genom spelet igenom. Till en början så fungerar det okej, då det är kul att trycka frenetiskt på knapparna och få "Spidde" att slå ner skurkarna på olika coola sätt som man inte har en aning om hur man gjorde. Efter tusen plus fiender så kan man inte hjälpa att det känns lite oinspirerat. Uppdragen känns även tveksamt invävda i spelet, då man liksom i GTA, måste gå till en plats utmärkt på kartan för att med en knapptryckning sätta igång nästa uppdrag. Detta borde bara varit fallet delvis, och så skulle resten av situationerna uppstå slumpartat när man flanérar runt i staden. Jag menar, hur kul är det att vara Spindelmannen när absolut ingenting händer i staden förutom när man har aktiverat det med en knapptryckning? Man borde närsomhelst i spelet kunna få syn på en helikopter som är på väg att krasha, och rädda den i sista sekunden, eller bara hjälpa en katt som har klättrat upp i ett träd.
Jag har spelat Xbox360-varianten av spelet, vilket ju innebär att grafiken självklart varit piffigare än i tidigare delar. Detta gör att det ibland ser fint ut då man singlar med sitt nät genom skyarna, och kanske får syn på ett jättelikt hus vars tusentals fönster reflekterar den blodröda solnedgången. I sådana ögonblick så myser man bara, men i andra så ryser man. Tillexempel så känns staden mycket stel och odetaljerad, vattnet är en skänk från satan, och alla människor ser ut som botexopererade plastdockor från en datoranimation i 3D-teknologins begynnelse. Till Wii och Ps2 ser grafiken ut som en rutten jävla fläskpankaka, då man av någon mytisk anledning plockat bort alla texturer i förhoppningen om att ingen ska sakna dem, ungefär som i "Virtua Fighter 1". En annan sak som stör mig som in i helvete är alla osynliga väggar som finns utspridda där staden tar slut. I hård konkurens med FMV så är osynliga väggar en av de artifakter från 90-talet som jag är gladast över att jag slipper. Så WTF! Okej om de hade avgränsat vattnet runt Manhattan med osynliga väggar, för oss idioter som simmar så långt vi kan för att se vart vi kommer. Men att sätta en osynlig vägg mitt på en bro, som bilar kör på, och det inte finns en anledning att man INTE skulle kunna gå över, annat än att spelet skulle bli för stort då- det är spelprogrammering när den är som allra sämst. Men inte nog med detta så är det inte bara en osynlig vägg som stoppar gubben från att springa vidare, nej det ska bestämt vara en sån jävel som slungar en bakåt i luften som straff för att man ens försökte! Fy fan!
Men allt är inte piss med "Spiderman 3" märker man ändå när man efter en hård dag på jobbet slår igång det och ägnar sig åt lite härligt nätsvingande. Med "The Doors- Break on Through" i bakgrunden, svingandes förbi en gigantisk bygnad med tusen glänsande fönsterrutor, en hårsmån från att skrapa i backen - då är spelet ren meditation. Skit i att flickvännen har dumpat en, att man inte har något hemma att äta, att fem miljoner människor dör varje dag, och spelet inte är en tillstymmelse av vad det kunde varit. Just då är nätsvingandet allt jag bryr mig om, och ingen är väl perfekt?
Kommentarer