Recension - Blu-ray/DVD

Inledningen i den här filmen är starkt gripande och lovar mycket inför fortsättningen. Joe Yumba, spelad utmärkt av Eriq Ebouaney, har lämnat ett Kongo härjat av fruktansvärd civil terror och tortyr – vilket hänvisas i tidningsurklipp till ”det glömda kriget”. Joe har lyckats ta sig till Dublin och beviljas uppehållstillstånd. Scenen där det går upp för Joe att han faktiskt nu är fri att bo i landet och söka jobb är djupt rörande. Med små medel lyckas hans ansikte visa upp känsloskiftet hos en man som tvingats skåda alltför djupt ner i mänsklighetens mörker. En gnista av hopp och tacksamhet lyser med ens i hans ögon när han förstår att han faktiskt fått ett visum i sin hand.

Joe får jobb som vakt på en bank, och hans så kallade familj får komma till honom i Dublin genom deras rättigheter som anhöriga. Här gestaltas de enorma känslor som finns under ytan på ett subtilt och ordknappt vis som övertygar. Joe och hans öde griper tag i mig och jag vill fortsätta att följa honom. Hela tiden ligger hotet av det förflutna och lurar. Både Joe och hans familj, Kala och Daniel, drömmer fruktansvärda mardrömmar. Kan de lita på att helvetet är över? Joe försöker övertyga dem. Jag finns alltid för er nu.

Men den sköra lyckan varar inte länge. Ett gäng av grova brottslingar ser till att utnyttja hans position som nybliven väktare och övar utpressning mot honom för att få honom att samarbeta. Häri ligger en central aspekt av filmen, nämligen tillit. Som flykting från ett obeskrivligt trauma litar inte Joe på någon, inte ens polisen. Han föredrar att ta saken i egna händer.

Filmens mindre bra delar är bland annat den thriller-del som följer. Den balanserar inte riktigt väl med de dramatiska delarna och Joes personliga trauma och förvandling som människa. Jag tror att ”The Front Line” hade vunnit mycket på att förtydliga och problematisera det sistnämnda temat än mer. Det blir i slutändan inte så mycket mer än en ordinär tv-thriller. Vissa av skådespelarinsatserna lyckas inte heller matcha Ebounaneys trovärdiga, lätt nyanserade och gripande gestaltning av huvudpersonen. Ett porträtt med tyngd.

Fotot fungerar bra. Det visar många närbilder på Joes ansikte och följer snyggt både intrig och känsloläge. Musiken växlar mellan afrikansk musik och hård elektronisk musik likt en vattendelare mellan det psykologiska dramat och actionscenerna.

Filmen kan tyvärr inte få mer än en trea. Och det är synd för det finns många oerhört viktiga och alltför sällan visade teman i filmen. Joe bär på ett existentiellt vakuum och en stor fråga till följd av att ha sett så mycket ondska. Hur kan godhet finnas när det finns så mycket ont? Hur upprättar man sin värdighet som människa efter att ha befunnit sig sammanhang så grymma att de ej går att fantisera fram förrän man plötsligt befinner sig mitt i dem. Och hur blir man människa igen efter att själv har tvingats agera på ett sätt som totalt strider mot ens egen livsmoral och tro.

Anna Keijer