Recension - Blu-ray/DVD

1982 kom Fame ut, teveserien som byggde på filmen med samma namn. Den blev enormt populär, och vi som var barn under åttiotalet minns dansen, benvärmarna och musiken om inte annat. Vilket är det bästa med serien – musiken och dansen. Historierna och karaktärerna har lika mycket realism och djup som "lilla huset på prärien", en annan populär show från åttiotalet- men varje avsnitt innehåller dans och sångnummer av påfallande talangfulla kids. Detta förklarar att serien blev så populär både bland barn och tonåringar. Varför den svenska utgåvan har en åldergräns från femton år är svårt att begripa, det är inga kontroversiella ämnen som tas upp. Serien handlar om en grupp talangfulla ungdomar och deras lärare på den prestigefyllda skolan New York's school of the Arts, och deras vardagsliv, bekymmer och glädjeämnen.
Serien är mer än tjugo år gammal, men man häpnar ändå över hur mycket som har förändrats. Till det bättre eller det sämre? Svårt att säga, men Fame verkar ofta lika avlägset som en svensk komedi från 40 talet. Ibland blir det bara fånigt, som när en elev bestämmer sig för att en annan elev inte funkar i gruppen på grund av att tjejen i fråga är född i fel tecken. Andra gånger blir det gulligt; när lärarna strejkar beslutar sig eleverna för att de minsann kan genomdriva sitt dansprojekt själva; allt går om man bara samarbetar och är trogen sig själv! När serien beslutar sig för att ta upp allvarliga ämnen blir det ganska påklistrat- en elev måste sluta på grund av att hon har MS, en annan försöker hjälpa en prostituerad i samma ålder som henne själv ur träsket.
Fames syfte är att underhålla oss och det lyckas den riktigt bra med; man kommer på sig själv att glatt nynna med i sångerna och danserna är helt okej. Skådespelarnas prestationer är ganska ojämna. Debbie Allen, som för övrigt producerat programmet Fame från 2003 som är ett slags "idol" för dansare ,spelar danslärarinna. Allen är inte den bästa av skådespelerskor men har en enorm utstrålning som dansare. De andra gör sitt bästa med sina stereotypa roller: Valerie Landsburg (som tävlade med Madonna om rollen och vann) är ganska gullig som den äppelkäcka Doris som alltid har ett dåligt skämt till hands. Lori Singer är fin som den cello spelande Julie Miller. Å andra sidan spelar Gene Anthony Ray över i sin roll som Leroy, och Erica Gimpel är bara irriterande som "Coco".(Namnet säger väl allt= Men brister i skådespeleriet och fåniga repliker kompenseras här också på dansgolvet.

Fame kommer inte bli ihågkommen för sin kvicka dialog eller sina intressanta intriger, men serien rekommenderas varmt som nostalgitripp till åttiotalet och är man det minsta intresserad av dans så får man en trevlig kväll.
Extramaterial finns tyvärr inget, men man kan ställa in serien med italienskt tal istället för engelskt om man skulle känna för det.

Eleni Schmidt