Recension - Blu-ray/DVD

Me, Myself & Irene är ingen bra film. Dess innehåll är såväl intetsägande som förutsägbart. Dess humor är som bäst snuskigt och perverst. Huvudrollsinnehavaren Jim Carrey gör sitt bästa för att reta oss som uppskattar bra skådespeleri.

Och jag sitter och skrattar så jag gråter. Tyvärr måste jag erkänna att jag är vådligt förtjust i den sortens skit-, piss- och nedreregionshumor som filmen bjuder på. Min kära sambo installerade en missbelåten min i sitt ansikte emedan jag vred mig i åskådningstolen. Emellanåt var jag tvungen att försäkra för henne att filmen inte var bra och att dess poängantal kommer att bli lågt, bara för att behålla sämjan i familjen. Barnen vred sig av skratt i samma takt som jag, men jag undrar om de skrattar åt mig eller filmen. Nåja…

Att anspela på sjukdomen schizofreni är tacksamt för den öppnar massor av fina möjligheter för en skicklig aktör. Jim Carrey är, det har han bevisat, en mycket kunnig skådespelare och tyvärr måste man konstatera att i Me, Myself & Irene måste han spela överdrivet igen. Rollen är som skriven för honom och han spelar ut hela sitt äckelregister, sin mimik och sina gummirörelser. De som finner denna sortens humor befriande kommer att njuta hämningslöst.

Jag gillar ”gummikomik” men i Me, Myself & Irene tycker jag att Carrey tar steget alltför långt ut. Eller snarare är det de galna bröderna Farrelly som begåvar oss med hans agerande. Bröderna som spottat fram tokroliga ”Dum & Dummare” har en benägenhet att inte bespara oss från tabubelagd exponering. Det gör de inte här heller, men filmen är klart sämre än just ”Dum & Dummare” och ”Den där Mary”. Om man inte gillar dialog mera än händelse.

Dialogen i filmen är, jag måste medge, bland det roligaste jag hört och antagligen är det just den delen av filmen som får mina skrattmuskler att krampa. Jim Carreys karaktär lämnas av sin fru som smiter med en hyperintelligent, svart dvärg. Kvar lämnar hon sina trillingar… svarta. Carrey uppfostrar dem som sina egna och de älskar sin far. Dessvärre växer de upp framför TV: n och svarta ståuppare såsom Richard Pryor och Chris Rock. Deras språkbruk blir därefter. Och samtidigt är även de mycket intelligenta. Tänk er ghettopojkar med humor och intelligens. Där har ni Carreys söner.

Bröderna Farrelly är en skänk från… någonstans. De har förnyat och sparkat liv i en genre som egentligen inte haft någon annan modern föregångare än Zucker bröderna och kanske t.o.m. Mel Brooks. Farrelly tar naturligtvis steget ännu längre ut vad det gäller sjuk humor och de har fått efterapare i kvadrat och kubik. Endast Wayans bröderna (kommer de alltid från samma familj dessa äckelgubbar?) kommer i närheten av Farrellys ”humor”.

För dem som lägger märke till bild och ljudkvalité i denna orgie av vulgaritet må jag berätta att ni inte blir besvikna. Bonusmaterialet är bra, men inget häpnadsväckande. I det stora hela är Me, Myself & Irene en skitfilm i ordets alla bemärkelser. Se den! Och dessa två ord är oansvarigt utkastade.

© Janne Ahlgren

Jan Ahlgren

Andra recensioner