Over the Edge

  • Svensk titel: Over the Edge
  • Originaltitel: Over the Edge
  • Speltid (min): 95
  • Release (Blu-ray/DVD): 2007-05-30

Recension - Blu-ray/DVD

För nästan tjugo år sedan, ja det är har faktiskt gått så lång tid, var ett av veckans stora nöjen att sätta på TV:n och titta på sketch- och satirprogrammet ”Lorry”. Många karaktärer som skapades här blev omedelbart kult, för att använda ett redan missbrukat ord. Vem minns inte Peter Dalles uppfinnare som inte ”tänkte på det”? Eller Stefan Sauks monologer? För att inte tala om Johan Ulvessons scoutledare Farbror Bosse…

Johan Ulvesson spelade i en annan sketch en tonårspunkare som intervjuades i samband med vandalism och elände bland ungdomsgäng. Hans förklaring till att han och hans kompisar var ute och hängde, slogs och levde rövare var att de ”har ingen lokal”. Just denna replik väcktes till liv när jag såg filmen ”On the Edge”.

I Jonathan Kaplans film får vi följa ett gäng ungdomar i ett nybyggt amerikanskt medelklassamhälle i slutet av 70-talet. Statistiken säger att nästan var fjärde invånare består av barn och ungdomar under 15 år och förutom en liten ungdomsgård ”har de ingen lokal”. Knarket flödar fritt, och många av ungdomarna gör inbrott och stölder för att finansiera sitt behov. Efter att en tonåring skjutits till döds av en polis går allt överstyr. Stadens föräldrar samlas på skolan för ett krismöte med politiker, lärare och polis medan barnen enas utanför. Det finns en gräns för vad människor tål, och den gränsen har passerats. Ord räcker inte längre till.

”Over the Edge” är en film som väcker flera, helt motsatta, känslor hos mig. Jag blir dels positivt överraskad över att det verkligen är barn som spelar barn, och inte 30-åringar a la ”Beverly Hills 90210”. Det rör sig till största delen om okända namn men i en av huvudrollerna ser vi en väldigt ung Matt Dillon som redan här imponerar. Men tyvärr staplas snart klyschorna på varandra och det liknar mest av allt något som Staffan Hildebrand skulle ha gjort.

Det blir en tvåa i betyg. Största behållningen är att se Matt Dillon, men annars är det en väldigt alldaglig film.

Fredrik Liljegren, chefredaktör

Kommentarer