Recension - Blu-ray/DVD

I första säsongen av ”L Word” reagerar man som tittare på att alla verkar vara gay. Varenda kvinna, varenda man. I andra säsongen är fördomarna från ”omvärlden” tydligare, som en ilsken krydda mot det problemlösa. Men fortfarande är det så, att var och varannan tjej vi möter är just lesbisk. Overkligt, tycker en del. Men då glömmer de fullständigt bort alla de hundra tusentals ”heterosexuella” serier som görs; där den homosexuella rollen, om den finns, inskränks till en knasig, överdrivet fjolligt (om det är en kille) eller macho (om det är en tjej) person. Är det verkligare?

Varning för spoiler i stycket som följer!

Andra säsongen, som givetvis är kortare än den första (så är det ofta och jag hatar det, jag hatar det…) inleds med att Tina besöker en läkare, och det framgår att hon har en långt framskriden graviditet. Här kommer det overkliga in. Hur kan någon ha undvikit att se Tinas mage? Har hon inte varit på ultraljud, undersökningar eller någonting sådant tidigare? Serien igenom är inte direkt fullspäckad av hennes undringar kring hur det ska bli att bli mamma, trots att hon alltså är en förstagångsföderska. Förvisso kan man uppfatta detta som befriande; roligare med intrikata kärlekshistorier än barnmorskor och graviditetsjoller. Men nog är det något med hela den här historien som inte stämmer, inte känns äkta.

Flera nya personer introduceras förstås, och några försvinner. Tråkigast att förlora är Marina, den vackra förförerskan som lockade Jenny ut ur garderoben. Hennes försvinnande är, liksom flera andra detaljer i serien, förvirrat och otydligt förklarat. Som att serien egentligen är ett hafsverk, manuset ”får duga, för vi har inte tid att korrigera”, fast att det har uppenbara luckor. Även bildspråket kan räknas in i detta hafsande. Scener klipps av vid oväntade tillfällen, kameran leker med perspektiv och bryter vinkel utan vidare förklaring. Ibland är det fult, irriterande och oförståeligt, man tycker man missar information och förstår inte syftet. Ibland känns det roligt, nyskapande, som att serien bara söker bryta mot det invanda mönstret där en scen ska sluta på ett visst sätt. Man föder helt enkelt en ny typ av humor, det känns eget och outforskat. Men, som sagt: det ger även ett hafsigt intryck. Och de konstnärliga ambitionerna har sannerligen inte inkluderat den nya hackiga och photoshop-plastiga vinjetten…

En av de nya personer som introduceras är Mark. Killen med kameran. Han vill göra en dokumentärfilm, och ser som nyinflyttad granne sin möjlighet att göra något om den lesbiska världen. En sorts metanivå? En flirt med vår egen voyeuristiska skamlösa sida? Jag berättade i recensionen av första säsongen om killen som stannade över sent hos min kompis för att han ville titta på ”L Word”, något han inte vågade erkänna för sin flickvän. Lesbiska tjejer sägs vara fantasi nummer ett för många män, och man rider på den vågen när det gäller Mark. Men kanske utvecklas det till något helt annat, då hans dokumentärförebilder knappast är Robert Ashberg eller Janne Josefsson…

En grej man lyckas bättre med jämfört med första säsongen, är sexscenerna, eller kanske framför allt: det som leder fram till dem. Sensualiteten. Osäkerheten, sårbarheten. Kärleken. Trots irriterande musikval känns den faktiskt riktigt mer på riktigt.

Och Sarah fortsätter med sitt skrivande. Bilderna från hennes inre är det flummigaste serien har att erbjuda. Men de fungerar fint som katalysator för intrigerna, tjejerna emellan.

I stort är andra säsongen mörkare än den första. Och ljusare, på sitt sätt. Det blir mer på allvar, helt enkelt. Synd att säga för vilka personer, och på vilket sätt detta sker, i och med att det är uppbyggt med största möjliga skicklighet och fallenhet för det dramaturgiska, det där Hollywoodspännande, det där drivet som gör att man fastnar och bara måste se ett avsnitt till, och ett till… Många personer att följa, men jag tycker man lyckas fint, trots allt.

En bekännelse slutligen: jag förstår äntligen vad min kompis menade med att Shane är sexigast. Jag vet inte varför det inte gått upp för mig tidigare…

Lina Arvidsson