Sicko

  • Speltid (min): 113
  • Release (Bio): 2007-10-05
  • Tagline: This might hurt a little.

Recension - Bio

Michael Moore har tidigare revolutionerat dokumentärgenren och visat att djupt tragiska ämnen inte utesluter en produkt full av underhållning. Hans riktigt stora genombrott kom i och med ”Bowling for Columbine” (2002) där han belyste problemet med USA’s vapenlagar efter skolmassakern i Columbine, något Moore gjorde så pass bra att han belönades med en Oscar i kategorin ”Bästa dokumentär”. Därefter kom ”Fahrenheit 9/11” (2004) som aggressivt attackerar George Bush och USA’s utrikespolitik i stort.

Nu är den omtalade filmmakaren tillbaka med ny svidande kritik mot USA’s regering. Denna gång attackeras Staternas sjukvårdssystem och det faktum att man måste ha hälsoförsäkring för att inte bli ruinerad om man skulle råka bli sjuk eller göra sig illa. Vi får följa flera offer för det till synes bristande systemet och de konsekvenser som det får att inte ha råd att försäkra sin hälsa. Ett stort fokus hamnar också på hur sjukvården fungerar i andra länder såsom Kanada, Frankrike och Kuba. Det pekas på de starka kontrasterna mellan hur det går till i USA och hur statistiken visar att människor med ett annat sjukvårdssystem lever både bättre och längre. Det är tydligen heller inte helt enkelt för alla att få en hälsoförsäkring, ens om pengarna finns tillgängliga. Försäkringsbolagen gör allt vad de kan för att slippa betala ut ersättning och vi får ta del av flera exempel på hur de stora företagen svinar mot den lilla och svaga människan. Till sist ger sig Moore av mot fånglägret på Guantanamo Bay i Kuba för att visa på att sjukvården inte alltid kostar pengar för den sjuke…

Tyvärr har filmen inte rullat många minuter innan vi genast kastas rakt in i en familj i upplösning och lidande. Visst är det effektfullt att genast sätta en ton och förmedla känslan av orättvisa och de konsekvenser det faktiskt kan få, men det otäcka är att det får en totalt motsatt effekt. Man suckar djupt och blir nästan äcklad av att Moore så uppenbart kapitaliserat på människors tårar för att få sin poäng bevisad. Det är föga förvånande att han gör så, men så tidigt och så direkt? Allt är elände och alla barnen skriker av sorg. Det är ju tragiskt på riktigt, en sjuk verklighet som gjort att familjen och de andra mindre lyckligt lottade hamnat i den ofördelaktiga situationen, men det är omöjligt att koppla bort att det är Mr. Moore som oerhört strategiskt redigerat materialet för att påverka publiken till att känna ilska och orättvisa. Dessutom ställer man sig ofrivilligt frågan om allting möjligen är tillrättalagt och rentav regisserat? Såhär fortsätter det tyvärr hela filmen igenom och man tappar snart all den medkänsla man var uppladdad med innan filmen började.

Att Mr. Moore väljer att åka till vissa länder för att jämföra sjukvården där och med hur det ligger till hemma i Staterna, är givetvis ett bra och intressant grepp, dock inte helt oproblematiskt. Kanada är ju USA’s broderland och dessutom älskar Moore att jämföra just de här länderna så pass mycket att han lyckas få anledning till det oavsett ämne eller huvudtema. Frankrike och USA har knappast dragit jämnt i världspolitiken på senare tid och det blir lite halvt provokativt att visa hur schysst de har det där. Men allra starkaste jämförelsen är givetvis den som sker när Moore och ett gäng sjuka personer, utan hälsoförsäkring, får ta del av sjukvården i ärkefiendelandet Kuba. Det svider nog riktigt rejält i ögonen på många amerikaner och därmed lyckas filmskaparen med det han avsåg. Men det går inte att blunda för att alla länder som besöks framställs så hejdundrande fantastiskt oproblematiska och underbara. Varför måste Michael Moore alltid vara så extrem i att visa upp den sida och åsikt han företräder? Det är ju just därför man omöjligt kan ta honom på allvar, även om han givetvis är duktig på att ställa svåra frågor till sin spets.

I framförallt ”Bowling for Columbine” och ”Fahrenheit 9/11” så underhålls man som betraktare; det är både smart, kul och eftertänksamt. Givetvis finns även där en hel del tveksamheter, och rent patetiska smygskådespelare som Moore använder sig av när han inte kan hitta autentiska personer att styrka sin åsikt, men det hela ligger ändå på ett helt annat plan i underhållningsvärde. ”Sicko” är faktiskt ganska tråkig, korkad och medioker och på det stora hela en klar besvikelse. Men mest bekymmersamt är ändå faktumet att Mr. Moore mer och mer glider över till att attrahera den ”dumma” sidan av befolkningen som okritiskt köper allt han påstår. Han som en gång var nyskapande och en fräsch fläkt bland dokumentärfilmare är nu mer och mer en pajas som inte är ett dugg bättre än Bush eller någon annan som genom falsarier och högljudd propaganda försöker vinna poäng, makt och pengar…


Per Wahlgren

Kommentarer