Music and Lyrics

  • Release (Blu-ray/DVD): 2007-07-25

Recension - Blu-ray/DVD

Sedan 2000-talet inleddes är det något som hänt. Eller var det senare? Tidigare? Var tappade vi andan? Lusten? Hollywood... vad hände?



Detta är filmen om Alex Fletcher (Hugh Grant) som inte haft en hit sedan 80-talet, då hans glittriga popband Pop (lägg märke till den underbara oskuldsfullheten, som även blinkar till i den inledande musikvideon, hämtad från glitterdagarna, och en stor del av filmens behållning). Nu lever Alex vidare på att vicka höfterna på tivolin och avdankade skördefestivaler runt om i landet, där 30åriga småbarnsmammor står längst fram vid scenen och skriker. (Även detta; den avdankade comeback-längtan som är filmens stora nav; är behållning nog för att sitta kvar.)

Ett gyllene tillfälle dyker dock upp. Cora Corman, "större än Britney och Christina tillsammans", den nya höftvickaren i bara mässingen med långa slängande håret med fascination för mystiska indiska religioner och senaste hiten heter nåt i stil med "booty-land", hur som helst, hon vill ha en ny hit. Och hon vill att hennes idol från barndomen, Alex, ska skriva den. Problemet är bara att Alex inte skrivit en sång på de senaste tio åren...

Sophie Fisher (Drew Barrymore) är egentligen bara tjejen som vattnar blommorna. Men tro det eller ej, bakom denna hypokondriska (en något konstlad del av personligheten) och osäkra (tja, emellanåt vill regissören få oss invaggade i den tron i alla fall) ytan, döljer sig en författare med oanade färdigheter. De båda blir ett team förstås, och den romantiska komedien har alla sina givna förutsättningar.

Här finns typecastade Kristen Johnston (från "Tredje klotet från solen", min forna favoritserie), som lagom överviktiga storasystern, förstås skrikigt förälskad i Alex Fletcher sedan tonåren. Här finns Brad Garrett som lugna men när situationen kräver det: fint hispiga managern Chris Riley. Och med en otvättad handvisp blandar man snabbt ihop en nattbild som påminner om "Sömnlös i Seattle", en rugbybana som för tankarna till "När Harry mötte Sally", och i med smeten i formen för att tillaga den förutsägbara efter alla mått och regler godkända Romantiska komedien. Problemet är att jag ser ingredienserna. Kocken lyser igenom i de taffliga klippen. Ugnen är för kall, scenerna må gå i ett rasande tempo men sällan att de hinner beröra.

Nej, med kärlek är inte denna kaka gjord. På samma sätt som Alex Fletcher längtar efter en hit, en comeback, sin gungande kropp i rampljuset igen; så längtar Marc Lawrence efter en kioskvältare, en romantisk komedi som ska ge stora besökssiffror, en fullträff på 2000-talet som "När Harry mötte Sally" var för 80-talet, "Sömnlös i Seattle" var för 90-talet. Men trots fin musik och några fina scener: det är inte vad man uppnått här.

Även om biosiffrorna säkerligen inte svek ändå. Det är en orättvis värld. Och visst, detta är ett tidsfördriv så gott som något. Men längtade du efter en bra romantisk komedi, då kommer du att bli besviken.


En kram dock till Fountains of Waynes låtskrivare, samt alla de skojiga åttiotalslåtarna anno 2007, som skapar skön nostalgi. Soundtracket kommer att göra dig lycklig, även om filmen inte gör det.

Lina Arvidsson

Kommentarer