28 veckor senare

  • Svensk titel: 28 veckor senare
  • Originaltitel: 28 Weeks Later
  • Release (Bio): 2007-09-07

Recension - Bio

Zombies är ett fenomen som har fått ett uppsving under de senaste åren. Efter att ha legat i dvala i några decennier så verkar äntligen de odöda kravla upp ur sina gravar för att än en gång glänsa ikapp med sin populärkulturella status. Filmen som re-startade hela den nya zombiefilmvågen måste vara Danny Boyles ”28 Dagar Senare” från 2002, som var en uttalad uppdatering av George Romeros klassiska verk. Filmen spelades in med en till genren ovanligt stor budget, och drog även in stora pengasummor för att vara en blodig film om vandrande lik. Detta har lett till att en uppföljare har spelats in, som är aktuell på våra Svenska biografer nu i dagarna.

På förhand så har man stora anledningar att visa skepsis gentemot ”28 veckor senare”, som uppföljaren heter. Bara det att filmen är en uppföljare kan avskräcka även den starkaste är ett faktum, att den sedan skrapats ihop på relativt kort tid är en annan anledning till att inte låta sina förväntningar skena iväg i skyarna. Det är inte heller Trainspottingregissören Danny Boyle som står för regin den andra turen, utan tämligen oetablerade Juan Carlos Fresnadillo som håller i tyglarna. Han är visserligen handplockad av Boyle, men man ska ändå inte känna sig för säker. MEN, tji får vi! Ty ”28 veckor senare” håller ungefär samma goda klass som sin föregångare.

Filmens handling tar sin start (efter en kort prolog) 24 veckor efter den första filmen börjar. (Alltså: 28 dagar/7 dagar = 4 veckor, 28 veckor – 4 veckor = 24 veckor) England är åter fritt från Zombiesmittan, och städerna börjar återigen befolkas, och allt är frid och fröjd. Men om detta skulle vara allt så skulle det ju inte bli någon film, så självklart går någonting fruktansvärt snett och de döda börjar återigen vandra jorden. Det kan låta lite tacky på pappret, lite krystat, och det är det också, men på film så fungerar det faktiskt och blir stundtals oväntat spännande.

Precis som i den första filmen så är det inget mästerverk man bevittnar, utan filmen är full av brister och luckor. Filmen pendlar mellan att vara skitigt realistisk till att kännas påklistrad och krystad, med överdrivet pampig orkestermusik och onödigt förklarande flashbacks. Det känns inte heller som att man får lära känna någon av filmens karaktärer något vidare, utan de känns bara där för att antingen bli uppkäkade, eller att överleva. Men tur är det väl då att det finns ganska mycket saker att glädja sig över också. Bara det att en zombiefilm är ju en anledning i sig att hurra, då den faktiskt går upp på bio på svenska biografer. Den är precis som sin föregångare ett kalas för ögat, med sunkiga devasterade miljöer och skitläckert dv-foto. Zombiescenerna, vilka självklart är de viktigaste att få till i en zombiefilm, lyckas många gånger träffa mitt i prick och vara riktigt adrenalinpumpande och halsbrytande. Det finns en speciell scen med en helikopter som, utan att spoliera för mycket av nöjet, med all säkerhet kommer att bli en genreklassiker.

Så även om filmen har brister så vill jag uppmana er att ändå gå och se den, för det den är istället för vad den inte är. Ni som vare sig gillar zombies eller den första filmen kommer att finna er högst obesvikna. Och om biljettintäkterna blir riktigt höga så kanske vi får se en ”28 år senare” också, och den chansen vill vi ju inte missa.

Kim Ekberg

Kommentarer