Recension - Blu-ray/DVD

Att Steven Soderbergh och George Clooney gillar varandra råder det inga tvivel om. Sedan ”Out of Sight” (1998) har de gjort många filmer ihop, bl.a. de tre Ocean’s-filmerna, mästerverket ”Solaris” (2002) och så ”The Good German” (2006).

Clooney spelar den amerikanske journalisten Jake Geismer som reser till Berlin i juli 1945. Hans officiella uppdrag är att täcka konferensen i Potsdam under en tid då de segrande nationerna skulle dela upp diverse krigsbyten från det besegrade Tyskland. Men han är inte bara där för jobbets vägnar, han vill också finna sitt förlorade kärleksämne Lena (Blanchett) som befinner sig i staden. Det visar sig att Geismer’s chaufför, Tully (Maguire), av till synes en slump har ihop det med Lena och därefter börjar saker och ting bli komplicerade. En död person hittas flytandes i en strandkant, men ingen verkar särskilt intresserad av att finna mördaren. Endast Geismer vägrar att ge sig eftersom att han inser att allt inte är som det verkar vara. Flera olika intressenter är ute efter Lena’s man Emil Brandt, som officiellt är död, men som tros hållas gömd någonstans på grund av hans vetskap om topphemlig information om kärnvapen.

Filmen spelar väl i sitt svart/vita-format, det ger både en upplevelse av rätt tidsanda och dessutom lämnar det öppet för att använda autentiska arkivbilder. Det är givetvis våghalsigt av Soderbergh att ge sig på att försöka göra film som ser 60 år gammal ut, men använda dagens teknik. Det lyckas dock utmärkt och han lyckas fånga en stämning i den verklighet som filmen försöker återspegla. ”The Good German” fick inte helt oförtjänt en Oscar-nominering i kategorin ”bästa musik”.

George Clooney skiner som vanligt och visar ännu en gång att han inte bara kan spela roller i humoristisk och lättsam omgivning. I motsats till det så kan man säga att har man sett Cate Blanchett en gång så har man sett alla hennes roller. Hon är trovärdig och mycket bra på det hon gör, men hon utstrålar alltid något tråkigt och svalt. Visst, här passar det perfekt, men det är ändå synd att hon bara tar sig an sådana roller. Lille Tobey Maguire är fortfarande inte torr bakom öronen, och kommer helt säkert heller aldrig att bli det, men han är fenomenal på att spela en ung man med mindrevärdeskomplex.

Storyn blir mer invecklad och intressant ju längre filmen går, men det är si och så med underhållningsvärdet i filmen. Givetvis beror det på hur man som betraktare är lagd; om man kan tänka sig sega, svart/vita filmer i 40-tals miljö så är det här godis, men är du däremot mer för färgsprakande action så bör du söka dig någon annanstans. Trots att allting är snyggt, hyggligt intressant och välspelat så blir det aldrig riktigt medryckande. Kanske är det så enkelt att ”The Good German” riktar in sig på en smal målgrupp publikmässigt och får svårigheter att engagera och beröra de yngre och mer underhållningskrävande generationerna i samhället...?

Per Wahlgren