Recension - Bio

Detta är historien om den unga familjen som splittras av den onde domaren som är förälskad i den unga frun och där barberaren Benjamin Barker efter många år på sjön kommer tillbaka för att utkräva hämnd. Benjamin träffar på pajbakerskan mrs. Lovett som berättar att hustrun tagit gift och att dottern är inlåst hos domaren som splittrade familjen. Han tar sig namnet Sweeney Todd för att ingen ska veta att han är barberaren som fick sitt liv slaget i spillror. Det är ont om kött i London och när den italienske kvacksalvarbarberaren avslöjar hans identitet skär Sweeney halsen av honom. Lovett och Sweeney tar hand om pojken som italienaren har använt som springsjas, dessutom tar de hand om det värdefulla köttet. Sweeney bygger en listig anordning så att han kan dra i en spak så att de som fått sina halsar avskurna åker ned i källaren genom en lucka i golvet i barberarsalongen. Detta är praktiskt eftersom han nu fått smak på blod i väntan på att få utkräva hämnden.

 

 

Johnny Depp är som alltid fantastisk i sitt agerande, även om man börjar se en lite för tydlig röd tråg i hans olika roller. Det är fantastiskt effektivt med den svartvita stumfilmssminkning som Depp har. Det är som taget ur Frankensteins brud. Dessutom är samarbetet mellan Depp och Tim Burton som vanligt mycket givande, dessa två kan verkligen kommunicera med varandra. Johnny sjunger otroligt bra för att göra debut måste sägas och det är imponerande att han klarar den snåriga musik med alla sina krumsprång och taktförskjutningar som Stephen Sondheim skrivit för musikalversionen som denna film bygger på. Storyn får ju tyvärr ligga tillbaka lite till förmån för Todds hämnd och det är helt rätt för denna film, men det finns mer detaljerade och analyserande filmversioner bl.a. en BBC produktion från 2006 som rekommenderas den som vill dyka lite djupare i förvecklingarna.

Relationen mellan Sweeney och mrs Lovett är dynamisk och mångfacetterad och Lovett gestaltas utmärkt i en ömtålig version av Helena Bonham Carter. Även Alan Rickman som spelar domare Turpin gör ett av sina fantastiska porträtt av ondskan, även han med en förmåga att ge sina rollfigurer sårbara dimensioner.

Datoranimationer och levande filmklipp är så oerhört snyggt sammanvävda och bildspråket så invaggande i en falsk trygghet att jag ryser ordentligt när blodbadet startar, och trots att jag väl känner till historien så blir jag överraskad och måste gömma mig ibland. Detta är kallblodigt och ändå så oändligt sorgset att jag inte riktigt kan värja de sidor i mig som inte är helt bekväma med musikalformatet. Detta är genialiskt och senast jag såg en så bra musikfilm var Alan Parkers ”The Wall” som ligger långt över vår betygsskala. Detta är en stark 4:a. Nu sitter man och väntar på nästa sammarbete mellan Depp och Burton, vad kan det tänkas bli? Kan man hoppas att Depp får en roll i ”Alice i underlandet” som Burton enligt planerna börjar filma i år?

 

Mattias Svensson