Recension - Bio
Jag är ett stort fan av Brad Birds tidigare filmer. ”Järnjätten” och ”Superhjältarna” var två förträffliga små filmer om alienation och utanförskap, fulla av hjärtevärme och allvarligheter. Nu är han alltså äntligen Sverigeaktuell med sin nya rulle ”Ratatouille”, vilken jag har haft mycket höga förväntningar på. Mina förväntningar har faktiskt varit så höga att jag placerade den på elfte plats på min krönika över 2007 års förväntat bästa filmer, vilket inte är illa pinkat av en fettstor mainstreamrulle i ett hav bland smarta smalfilmer. Mina förväntningar har väl inte heller direkt sänkts av att filmen runtom i världen har mottagit fantastisk kritik, och snittar 8,5 på IMDB. Men nu är alltså filmen äntligen här.
Jag kan väl säga direkt att ”Ratatouille” inte riktigt är den film jag kanske hade hoppats på. Visst är det en mycket bra och trevlig film, men den känns inte alls lika fullfjädrad som sina föregångare. Filmen handlar om en råtta som är mycket intresserad av matlagning, men tack vare att han är en äcklig gnagare så har han inte direkt förutsättningarna på sin sida att bli en hyllad mästerkock (vilket han (SPOILER, SPOILER!) lyckas bli ändå). I grunden av historian finns Brad Birds sedvanliga tema om bristen på tillhörighet, då råttan ses med onda ögon både av människorna och sin råttfamilj, det är bara det att det känns mycket flyktigare och grundbottnat än i hans tidigare filmer.
Vad som ändå gör ”Ratatouille” till en film väl värd biljettpengen är visuella och audiovisiella bilden. Filmen är det snyggaste du någonsin har sett i CGI-väg, (som vanligt när det gäller Pixars senaste verk) och musiken och ljudeffekterna är klockrena. Filmen utspelar sig, som sig bör när det handlar om gourmetmat, självklart i frankrike, och man har lyckats fånga landet på ett ypperligt sätt. Den visuella stilen är så underbar att man smälter, med en fantastisk design, bildkomposition och detaljrikedom som gör det hela till en veritabel fest för ögat.
”Ratatouille” är likt Birds tidigare filmer egentligen ingen barnfilm, vilket animerade filmer per automatik tenderar att misstas för att göra. Visst är det främst barnen som är målgruppen, men i och med de teman som finns och det mörker som historien skildras med gör filmen minst lika tacksam för oss vuxna. Faktum är att filmen kanske är i svåraste och grövsta laget för de allra minsta. Då jag var och såg den på premiären i fredags så var det exempelvis många ungar som började gråta och skrika i den mest kritiska scenerna, så något slags varningens finger bör väl ändå höjas till föräldrarna som funderar på att släpa med sina ungar och se denna rulle på bio. En annan sak som gör filmen extra kul för oss vuxna är alla de traditionsenliga referenser till andra filmer som det strösslas med filmen igenom. Det refereras till ”Stålmannen”, ”Den onde, den gode och den fule” och ”Vem är rädd för Virginia Woolf”, och allt i ett fasligt tempo.
Så se ändå för allt i världen ”Ratatouille”, men se bara till att hålla ner förväntningarna en smula för att inte bli besviken. Det finns ändå scener där Brad Birds geni igenom, och för en stund så bevittnar man en stunds perfekt, hjäteskärande, finstämd filmkonst när den är som allra bäst, för att åter övergå till slentrianmässig och lättsam Pixarfilm, vilket är så oerhört synd. Men bara dessa små ögonblick av eufori gör filmen värd att se, plus all fantastisk artwork.
Kommentarer