Recension - Blu-ray/DVD
Askim är en liten stadsdel i Göteborg. Här lever samhället på som vanligt, med radhus och parförhållanden. Eller? Under ytan gömmer sig mer hemligheter än man vill tro. Varför snor gynekologen Henning porrtidningar? Hur kommer det sig att 70åriga Siv får klamydia, hon har ju bara älskat med sin man? Och vad händer egentligen på det där bokmötena som kvinnorna är så förtjusta i?
Tova Magnusson-Norling var under 90-talets början en av de nya unga skådespelerskorna i hetluften. Hon medverkade bland annat i "Svart Lucia" 1992. Hennes regidebut var 2004 med "Fröken Sverige", en film som är långt mindre minnesvärd än denna serie förhoppningsvis kommer att bli. Med "Upp till kamp" som undantag görs det idag inte speciellt häpnadsväckande produktioner för tv. "Labyrint" känns knappast engagerande. För att inte tala om "Andra avenyn". Här har vi dock samma nerv som "Fyra nyanser av brunt" lyckades vaska fram, om än inte med lika noggrannt resultat som Killinggänget lyckades frambringa.
På ett både roligt och spännande sätt låter Magnusson-Norling med hjälp av manusförfattarna Martina Bigert och Maria Thulin oss se in i själen på dessa människor. Alla växer de i sina roller, till och med stele Jacob Nordenson som arbetsnarkotiske gynekologen Henning, ger fog för sin stelhet. Han blir levande genom denna irriterande fasad. Maria Kulle är härlig att återse, liksom Anna Björk. Mona Malm är alltid lika proffsig, liksom Sten Ljunggren.
Hur ska jag få er att förstå? Detta är såpaaktivitet man sett gestaltas tusen gånger, med inre monologer som värsta "Sunset beach", men görs det med hjärta och finess så spelar det ingen roll. Då sitter man likväl fängslad som vore det första gången någon berättade det för en. Små dumhumoristiska scener funkar hur bra som helst! Pinsamma situationer framställs med djup. Och, kanske mest befriande: det är inga jävla tonåringar det handlar om. Ibland kan man tro att funderingar kring livet och kärleken bara existerar i tonåren... Och, tack och lov: ej heller är det något "Desperate housewives", med löjlig bakgrundsmusik och taffligt genomförda scener, klyschor så det förslår och skådespelerskor utan befintliga rynkor som ska lura oss att tro att man ser ut så när man är gammal. Nej, detta är det riktiga livet!
Vissa små detaljer irriterar mig förstås, så är det väl jämt. Till exempel finns det inte mycket göteborgska i denna stadsdel. Förstås; våra stora skådespelarnamn har sedan barnsben fått lära sig rikssvenska, och några pretentioner att dra det hela ytterligare ett snäpp, att lära sig en dialekt; det är för krävande för en liten miniserie som sänds i fyra avsnitt i svt på sämsta sändningstid... Musiken är visserligen fin, men nog har vi hört det där illavarslande pinglandet förrut? "American beauty". Som manusförfattarna inte är blygsamt inspirerade av... En scen i sista avsnittet är nästan tagen rakt av från filmen. Som är en bra film, så det är väl inte hela världen. Men kanske kan man efterfråga lite mer kreativ uppfinningsrikedom?
En annan detalj: jag har alltid fått lära mig att klamydia inte kliar, inte syns, inte märks över huvud taget och att det är därför det är så farligt.
När du lutar dig tillbaka för att se den här filmen kan det också vara bra att välja svensk textning. Jag vet inte om det är ljudnivåerna som krånglar eller om skådespelare idag har en förmåga att hafsa på för att undvika det Bergmanbokstaverande som så ofta karikeras? Svårt är det i alla fall stundom att uppfatta vad som sägs.
Sen har vi sista avsnittet, där allt ska knytas ihop. Karaktärerna slår nästan knut på sig själva i ren desperation. Tårar avlöser skrattsalvor, och resultatet blir mycket sämre än resten av serien. Mer parodi och fars än verklig känsla. Med några få scener som sticker ut som brinnande marschaller av mänsklighet.
Jag tycker som sagt att detta tillhör de bra produktionerna svensk television har stått bakom det senaste året. Jämför med vilken polisserie som helst och du ser framför dig ett mästerverk. Framför allt kretsande kring kvinnors sexualitet och livssituationer. Ibland resulterande i en sorglig svanesång för männen, som är nog så sann men ändå känns något kvamlig när den får eskalera framåt slutet. Det är synd om människorna, som Strindberg sa. Men även lycka spirar under dessa fyra timmar.
Livsbejakande, om än inte intill perfektion. En sista fråga bara: hur kommer det sig att svt tillåter att man släpper serien på dvd när den fortfarande håller på att sändas? Är man så pass rädd för nedladdningen? Räcker det inte med möjligheten att se den på svt:s hemsida? Inget sugande på karameller i dessa pengastinna tider precis...
Kommentarer