Recension - Blu-ray/DVD
Jag vet egentligen inte hur mycket det finns att skriva om en film som "Black Christmas". Säkerligen så är den textmassa du ser framför dig totalt överflödig för att beskriva exakt hur dålig filmen är när det räcker med det pinsamt låga betyg som du redan har sett. Betyget ett är ett betyg så lågt att ingen borde kunna göra en film som förtjänar det, filmen ska inte bara vara totalt usel, utan även anstötlig och jobbig att titta på. Då och då kommer en film med dessa kvalitéer, och då borde väl betyget ett räcka för att folk ska inse hur långt borta från denna vedervärdiga skapelse de bör hålla sig.
Filmens patetiska handling härstammar ursprungligen från en sjuttiotalsfilm med samma namn (som jag inte har sett) och är verligen det mest urbota jag har sett på mycket länge. Filmen framstår som en skamlös ripp-off på "Halloween" då intrigen är ganska så snarlik. Det handlar om en pojke som mördar sin familj, hamnar på mentalsjukhus, och efter sjutton år rymmer för att döda alla dem som råkar befinna sig i huset där de ursprungliga morden skedde. Twisten är att istället för halloween så är det jul som gäller för hela slanten, som om det skulle göra filmen bättre. Detta innebär att hela filmen inramas av jobbig musik, blinkande lyktor, tomtar och annat sliskäckel som hör allas vår hathögtid till.
Samtliga karaktärer i filmen är så opersonliga att motstycke saknas. I filmer som dessa så brukar man arbeta med stereotyper för att den tröga publiken enklare ska kunna hänga med. Här så skippar man det helt, och låter filmen kretsa kring åtta stycken identiska slitz-brudar som springer runt och är allmänt arroganta, och sedan bli dödade en efter en på diverse uppfinningsrika vis. Det är inte svårt att förstå att detta karaktärsgalleri av identiska karaktärer är en ursäkt för att få visa upp så många makabra dödssekvenser som det bara är möjligt på en och en halv timma. Ögon sticks ut, människor dekapiteras, penetreras och äts upp. Allt är ständigt motbjudande men aldrig speciellt spännande. Det är svårt att förstå filmer som dessa och SAW-sviten som existerar endast tack vare någon slags neandertalsk drift i våra reptilhjärnor som finner något slags nöje i att bevittna kött, blod och äckelpäckel.
Egentligen så är fotot, ljudet och allt det tekniska i "Black Christmas" helt klart godkänt. Bevare mig väl så handlar film om att förmedla känslor snarare än att skapa en snygg yta med noll innehåll. Och som mitt slagord lyder; "Ingen vill äta rutten choklad bara för att den ligger i ett snyggt papper". De enda känslor filmen lyckas förmedla är äckelkänslor både för det som händer i filmen, och att filmen existerar alls. I en helt frisk värld hade inte en film som denna funnits, men nu är ju världen inte vid sina sinnes fulla bruk, och bevisligen finns det en plats.
Kommentarer