Recension - Blu-ray/DVD

Ibland blir man barnsligt arg över att filmer som är riktigt bra följs av sämre uppföljare. I fallet The Blair Witch Project iddes jag aldrig irritera mig över saken. Det var så totalt oundvikligt att en sådan succé skulle ge upphov till sequels, och deras eventuella uselhet kan aldrig förta originalets storhet. Därför såg jag The Blair Witch 2 med ganska öppna ögon och en viss nyfikenhet. Hur förvaltar man ett sådant arv? Går det ens, eftersom den första filmens framgång mycket berodde på dess bristande resurser och hur dessa användes till filmens fördel, medan uppföljaren kan leka med en bastant budget? Tja, uselt blev det inte ...

Det ska väl påpekas att varken Sanchez eller Myrick - regissörerna till ettan - har särskilt mycket med den här filmen att göra. De står som producenter, vilket väl innebär att de kort och gott givit sitt medgivande till att filmen gjordes. Själva arbetar de istället på en trea.

Uppföljaren litar kallt på att alla som ser den är bekanta med ettan, eller åtminstone med historien kring den. Visserligen inleds tvåan med en slags exposition, där man med nyhetsklipp och mer eller mindre autentiska intervjuer med invånare i Burkittsville pekar på hysterin kring ettan, och på det tvivel som fortfarande tydligen råder bland vissa gällande filmens sanningshalt.

För att göra detta helt klart: The Blair Witch Project var helt fiktiv, och Burkittsville var aldrig skådeplatsen för några grymma dåd av en hämndlysten häxa. Däremot är det sant att staden där ettan spelades in, och skogarna utanför den, blev en stor turistattraktion i och med filmens snabbt växande rykte. Nyfikna människor flockades till den lilla hålan för att "vara där det hände", ofta till invånarnas förtret. Det är där tvåan gör sitt avstamp, i ett litet samhälle där en ny turistnäring skapats på nolltid i form av försäljning av allt ifrån figurer gjorda av pinnar till jord från viktiga platser i filmen, och givetvis guidade turer genom Blair Witch Country.

Filmens huvudpersoner är en liten skara människor som företar just en sådan guidad tur, ledda av en kille som året innan suttit på mentalsjukhus. De har alla sina skäl att vilja se platsen, en kille och hans gravida flickvän skriver om kollektiv hysteri, en Wicca-tjej som tror på myten om häxan vill komma i kontakt med henne, medan en svartsminkad och smått synsk tjej mest verkar vara där för att undvika livets vanlighet och tristess.

Utifrån detta byggs en i grunden ganska enkel historia, som dock presenteras på ett smått förvirrande och i slutändan också ganska intressant sätt. Snart är man osäker på det mesta, på vad som händer, på vem som gör det, och framför allt varför. Det finns förvisso också drag av Fredagen den trettonde-temat i filmen, där ungdomar frestar ödet genom att husera, och festa järnet, på "onda platser", men det är inte fullt så ytligt och enfaldigt gjort. Personerna är någorlunda trovärdiga och de för mig okända skådespelarna godkända. Finalen fascinerar och är i princip också rejält otäck. Ändå blev jag aldrig egentligen aldrig det minsta rädd, utan konstaterade snarast att "det var ju obehagligt, det där". Några sådana invändningar hade jag knappast mot ettan, som skrämde mig till det nästan fysiskt plågsammas gräns. Kanske skrämmer den här filmen andra tittare, men det känns ändå som om någon viktig ingrediens fattas helt.

Liksom i ettan är karaktärernas egna filmande en viktig del av berättandet, dock med en lite annan vinkling här. Huvuddelen av filmen är också traditionellt filmad, och till skillnad från ettan finns det också bakgrundsmusik till många scener. Att denna musik mest består av alternativ, skräpig rock är väl inte fel i sig, men kanske hade det blivit mer otäckt med ett konsekvent suggestivt klassiskt soundtrack. Carter Burwells få spår märks knappt i helheten, vilket känns som ett slöseri med en sådan talang.

Men ändå, filmen försvinner inte direkt från ens tankar. Man funderar lite i efterhand över situationen, över filmens små gåtor. En del gåtor besvaras, andra beror mest på luckor i logiken. En hyfsad film om otäcka saker, som aldrig skräms. Ett misslyckande, med andra ord.

Anders Lindahl