Recension - Blu-ray/DVD

Innan jag börjar med recenserandet så ska jag förtälja en spännande historia, som dessutom råkar vara helt sann. Det var nämligen så att jag en sen och kulen nattnattnatt knallade runt på de folktomma gatorna. Likt en vandrande vålnad passerade jag snabbköp, radiohandlare och köttgrossister, samtliga sedan många timmar tillbaka igenbommade och övergivna efter mörkrets inbrott. Och så passerade jag plötsligt en tillika stängd videobutik. I fönstret hängde en jättelik poster till en film vid namn ”Bristande Bevis”. Postern föreställde Anthony Hopkins med en mördande seriös min, stående bakom ett läckert photoshoppat fönsterglas med ett kulhål i. Titeln och postern fick mig att rysa i hela kroppen. Sällan hade mitt öga skådat någonting så oinspirerat. Med kvicka ben så pilade jag hem, drack en kopp varm Oboy, och kröp ner tätt intill min livskamrat. Kramade henne hårt, och tänkte för mig själv att jag var lyckligt lottad som aldrig skulle behöva se filmen ”Bristande Bevis”. Jag somnade sött som en liten bebis.

Så varför pladdrar jag spaltmeter om den här skiten då? Jo det var nämligen som så att när jag följande morgon droppade in i kontorsrummet så låg någonting på recensionsbordet som jag inte i min vildaste fantasi kunnat förana. Där låg ”Bristande Bevis” och glänste med ett ondskefullt flin. Jag vrålade i högan sky, och stoppade sedan in filmen i spelaren. Eftersom att man med råge kan betitla mig som ”dömaren på förhand”, så bestämde jag mig att se filmen med mina neutralaste glasögon, ge den en fair chans helt enkelt.

Filmen drog faktiskt igång ganska så lovande. Eller okej, anslaget var ganska fånigt med en massa kulor som åker i olika banor, men efter det så tog det sig faktiskt. Filmen handlar om en åklagare som får i uppdrag att döma skiten ur Antony Hopkins rollfigur, som skjutit sin fru i fejjan. Detta planeras gå som en del av en kaka, då våldsmannen redan idkat ett erkännande. Dock så vet vi ju sen gammalt att Hopkins i sammanhang som dessa alltid har en räv bakom örat och ett ess i skjortärmen och en käpp i hjulet och någonting i bakfickan. Detta banar vägen för ett intrigmättat rättegångsdrama där vad som helst händer.

Filmen kilar stadigt med en genre som jag är ganska så förtjust i. Den får mig att tänka på nackhårsresare som ”Tolv fördömda män” och ”Analys av ett mord”. En bit in i filmen så spricker dock denna förhoppning, skärva för skärva. Att en film som denna flyter är mycket beroende av att händelseförloppet är uttänkt och nya bevis ständigt kan läggas på bordet. Det är här filmen verkligen brister, då det efter ett tag blir smärtsamt uppenbart att den egentligen inte har någonting att komma med. Vad som börjar spännande, slutar med en gäspning, och plötsligt så känns den oinspirerade postern mycket befogad.

Kim Ekberg