Recension - Blu-ray/DVD

Bröderna John och Matt bjuder in sina kompisar och kärleksobjekt till en minisemester i deras farbrors stuga ute på en öde ö. Efter lite drickande är stämningen på topp och det blir inte sämre när en gullig hundvalp dyker upp. Den mysiga känslan går snabbt över när valpens arga mor dyker upp och biter en av semesterdeltagarna. Efter detta börjar den bitna tjejen att känna sig lite konstig och eftersom att Matt besitter medecinska kunskaper konstaterar han snabbt att det kan röra sig om rabies. En kort stund senare stöter de på en nedblodad man i skogen som hinner varna för farliga hundar i området, bara sekunder innan han själv blir föremål för jyckarnas ilska. Efter detta inleds en kamp mellan djur och människa där överlevnad är högsta vinsten.

Storyn i ”The Breed” (2006) känns givetvis igen från tusentals liknande filmer där ett gäng ungdomar åker iväg ut i vildmarken i tron om att de ska ha sitt livs semester, men något ondskefullt dyker upp och förstör allt det skojiga. En skillnad från de flesta andra filmer på detta temat är att ungdomarna i det här fallet snarare är unga vuxna. Fem år hit och dit kan tyckas lite, men filmen tjänar på att karaktärerna inte är korkade 16-åringar. Även om målgruppen för skräckfilmer tveklöst är ungdomar så borde man ta lärdom av det faktum att bra skräckfilmer oftast har vuxna personer i huvudrollerna.

Bland skådespelarna känns främst Michelle Rodriguez (TV-serien ”Lost” och ”The Fast and the Furios” (2001) igen, men för de som gillar TV-serier som ”Dawson’s Creek” och ”Rules of Engagement” har även Oliver Hudson ett bekant ansikte. Även om dialogerna är ganska tråkiga och sådär halvdumma som sig bör, så är det inte hos skådespelarensamblen problemen med filmen ligger. Det är sannolikt inte helt lätt att spela grunda karaktärer på ett spännande sätt om de ska fungera i en simpel och ologisk story.

De flesta är nog med på att skräckfilmers främsta uppgift är att i någon form förmedla känslor av obehag till betraktaren. Hur sen skräckmomenten ser ut och utförs kan som bekant skilja drastiskt från film till film. Vanligast är dock att man utsätter en grupp människor för något slags monster, även om det många gånger tar mänsklig form (Freddy Kreuger, Jason Vorhees, Michael Myers…). Men för att lyckas med uppgiften att skrämmas så måste monstren i fråga vara otäcka. Bortsett från hundfobiker så är det nog få av oss som förknippar schäferhundar med skräck. Om det ska vara hundar inblandat så bör de likna raserna Rottweiler eller kanske Dobermann; erkända kamphundar som attackerar människor. Visst, det är en otäck tanke att familjehunden, likt Cujo, plötsligt vänder sig mot sina nära och kära. Men hur bra och starka hundar än är så har de stora begränsningar i både intellekt och storlek. Det räcker att stänga en dörr framför dem så sitter man i säkerhet bakom den.

”The Breed” lider helt enkelt av ett så irriterande problem som avsaknad av verkligt farliga monster eller djur. Det spelar ingen roll att de är rabiessmittade eller har jättevassa tänder, det blir ändå störtlöjligt när en grupp unga, starka människor har så otroliga problem mot ett gäng byrackor. Det här är ingen särskilt bra film av främst den anledningen, men för den skull heller inte så dålig som många andra i samma genre. Så för er som gillar ungdomsskräckisar och är rädd för familjehundar… ge för all del ”The Breed” 90 minuter av ert liv…

Per Wahlgren