Recension - Blu-ray/DVD

Om man tager ett stycke Danske Niels och ett stycke underskrivne och låter oss vara utan syre i 12 minuter, så blir vi kanske lika kloka som Jim Carrey och Jeff Daniels i Dum & Dummare. Kanske? Nog är det så att dessa tvenne hjältar är tillsammans lika smarta som en rattmuff och separat kan de nå upp till IQ gummiband, men sällan har denna sortens lyteskomik nått sådana fröjdsamma höjder som i bröderna Farrellys film.

Enligt min åsikt är detta en av 90-talets absolut kuligaste filmer, som man kan se om och om igen. För folk med spännband runt skallen och konservativa åsikter om det mesta kan den här sortens komik vara alldeles för mycket. För oss som gillar sjuk humor är denna film en skatt. Friskt trampar man på såväl handikappade och överskrider alla gränser för vettigt uppförande. Ingenting är heligt och alla får sig en dänga, d.v.s. alla som hamnar i vägen för vännerna Lloyd och Harry.

Filmens första styrka sitter i det korkade parets samspel där missförstånd, hämnd och lojal kamratskap spelar en stor roll. Utan vidare lyckas vännerna fly från gangsters och köra med moped till Aspen utan att använda hjärnan en endaste gång. Den andra styrkan sitter i dialogen som är av sällan skådat, korkat slag:
”Once, we successfully mated a bulldog with a shitsu.”
”Really?”
”Yeah, we called it a bullshit.”

eller

”I'm talkin about a place where the beer flows like wine, where the women instinctively flock like the salmon of Capistrano. I'm talkin about Aspen.”
”I don't know Lloyd, the French are assholes.”

Den tredje styrkan sitter i den fysiska komiken. Jim Carrey slår på stort och spelar ut hela sitt register, men den roligare personen i filmen är, överraskande nog, Jeff Daniels. Hans tokroliga tur i ski-hissen eller då han tankar sin hundbil!!! och sätter eld på sina fötter är oförglömliga. Sällan har jag skrattat så högt och så hjärtligt

Själva storyn är inte mycket att tala om men med små medel har Farrelly förvandlat denna till den sanslösaste film som kommit från Staterna på väldigt länge. Den är så rolig att den kan bli irriterande på sina ställen. Och inte sparar man på äckelscener heller, så om någon förväntar sig fin, verbal komik typ Groucho Marx, så kan denne stackare bli lätt skrämd. Å andra sidan så kan man få den känslan att filmen existerar bara för att klämma fram så många osmakligheter och vitsar som man bara kan klämma in i en och en halv timme. Men skit i det, osmakligheterna till trots är det skrämmande kul att skratta åt de tappra mopedisterna som pinkat på sig och frusit fast i varandra.

Jag garvar då jag skriver detta. Komisk toppfilm!

Jan Ahlgren