Recension - Blu-ray/DVD

Jag minner att jag en gång i tiden för mycket länge sedan hade en viss kärlek för denna melankoliska och orangea katt kallad Gustaf. Med åren så har denna kärlek börjat fejda, och utbytts mot ett alltmer växande förakt. Först så började serien spåra ut, och istället för attitydrik och uppfinningsrik så kändes stripparna bara kommersiella och själlösa. Sedan så kom två stycken patetiska långfilmer som bara befäste licensens skitstämpel ytterligare. Man ville bara glömma bort att man någonsin förknippat den patetiska tjocksmocken till kattskrälle med någonting i närheten av positivt. Men så när man trodde att den ytterligaste botten var nådd, så kommer ”Garfield gets real” som en skänk från helvetet, och vidgar mina redan milsvida vyer vad det gäller låg kvalitet.

Det är svårt att i ord beskriva exakt hur dålig denna film är. Så istället så kommer en bild, som jag hoppas kan illustrera vad det handlar om:



Om inte den bilden räcker för att få er att inse att detta inte är någonting att lägga tid, eller allraminst pengar på, så ska jag i kvicka ordalag förklara dess fatala dålighet.

Filmen handlar om en Gustaf som lever i en värld av seriefigurer (var Blondie och Grimmy är de absolut kändaste), och är mycket väl medveten om att han är en stjärna i en daglig seriestripp. En dag så tröttnar Gustaf på sin repeterande tillvaro, och beger sig till den riktiga världen. Detta kanske låter kanske som en kul idé, och hade säkert också kunnat vara det gjorts på något annat sätt än detta. Av filmen att döma så har skaparna av ”Garfield gets real” aldrig någonsin sett en film, då de uppenbarligen saknar all form av förståelse för hur en sådan ska berättas för att vara någorlunda begriplig. Filmen lyckas med konststycket att på samma gång vara förvirrande krånglig som seg och långtråkig. Skämten, som tog lång tid innan jag ens förstod var skämt, är patetiska i sin tråkighet och får en att bara vilja sjunka genom jorden. I nio fall av tio så handlar det om att någon slår sig och man ska skratta, och i det tionde så är det någon som fjärtar.

Hela spektaklet hade kanske kunnat vara någotsånär förlåtligt om det hela hade varit banbrytande animerat, någon slags teknikshow att vila ögonen på. Men som ni redan sett på bilden så ser det helt sjukt fult ut. Jag minns de tredimensionella tevespelens bakgrund, och tiden då spelens egna grafikmotorer inte var kraftfulla nog att driva mellansekvenserna. På denna tid så såg spelens videosnuttar ungefär såhär jävla fula ut, men då är jag också elak mot spelen i fråga. Designen är ett kapitel som vi ska tala jävligt tyst om, för att säga inte alls; ett brott mot all form av smak, god eller inte, som borde bestraffas med en välriktad kula i pannloben.

Genom hela filmen så tänkte jag på Jim Davis, mannen bakom Gustaf. Jag tänkte på hur synd det var om Jim Davis och hur han säkert grät floder i sin grav. Sedan så slog jag över till bonusmaterialet (som är det enda som är bra med denna dvd, ur en krass kvantitetssynvinkel då) och möttes av videos där en inte speciellt död Jim Davis skryter om hur han knäckte hela konceptet till ”Garfield gets real”. Men han behöver inte oroa sig, ty han är fortfarande död i mina ögon. Jag hoppas bara att hans enerverande kattjävel snart också kan försvinna från jordens yta.

Kim Ekberg