Recension - Bio
”Maggie vaknar på balkongen” utgör ett behjärtansvärt ämne, en ohörd historia från det svenska samhällets skuggsida som förtjänar att berättas. Huvudperson och även medregissör, i Ester Martin Bergsmarks och Mark Hammarbergs dokumentär, är den kenyanska kvinnan Beatrice ”Maggie” Andersson som sedan tio år tillbaka varit bosatt i ett höghusområde i Malmö.
Grundtanken tycks vara att vi under en dryg timmes tid (72 min), ska få uppleva världen med Maggies ögon, en stor del av materialet har hon också plåtat på egen hand. Vi får följa med i hennes vardag, en tillvaro som präglas av sömnlöshet (enligt egen utsago pga duvor som byggt bo på balkongen och kuttrar), kontaktsökande med människor på gatan och på det lokala danshaket, deltagande i svenska-för-invandrare-undervisning, en depression som orsakar handlingsförlamning, utsatthet som kvinna på samhällets absoluta botten, tankar på den vuxne sonen som lever kvar i Kenya, den strypande ensamheten.
Men här finns även försök att få till ett värdigt liv: små, små trevande steg som vittnar om en ovanligt stark och varm personlighet, och att hoppet är det sista som överger människan. Genom hennes ironiskt kommenterande ”såhär ser ut” upprepade gånger vid åsynen av den allmänna misären, det karga, fientliga vinterlandskapet utanför med de gråa höghuskomplexen som sticker upp som bölder ur moder jord, känslan av att bo mitt i en soptipp, uppstår en tragikomisk effekt. Det är lätt att sympatisera med en människa som förmår att behålla sitt sinne för humor i det läget, rent av beundransvärt, men bakom den skämtsamma fasaden döljer sig samtidigt ett stort allvar: att denna attityd är hennes enda chans att själsligen överleva.
Filmens, i mitt tycke, främsta scen är besöket från den gästande föreläsaren på svenska-för-invandrare-undervisningen. Här fångas en sådan nedlåtande högdragenhet från en så otäckt inskränkt och övertydlig ursäkt till pedagog att man tappar hakan – jämför exempelvis i saklig ton de utländskt härstammande åhörarna med en tecknad stenåldersmänniska på en OH-bild och talar om explosioner tätt åtföljt av ljudeffekter och yviga gester – allt med en typ av exakthet bara verkligheten kan erbjuda. Biopubliken hämtar först andan en sekund av gastkramande häpnad, för att sedan brista ut i ett gemensamt gapskratt åt denna fullständigt ogenerade dumdryghet, avsaknad av empati och brist på hänsyn för mänsklig integritet.
Dessvärre håller inte resten av filmen samma höga kvalitet. Alltför många onödiga passager, med amatörmässigt fotande av kringflackande oväsentligheter som inte bidrar till berättandets framskridande, utan snarare bromsar, efterlämnar enbart intrycket av utfyllnad. Duvmetaforen är i min bok alldeles för tillrättalagd och snudd på kliché, förutom att den ofta förefaller inadekvat och stundtals blir oavsiktligt komisk. Beklagligt är likaså att Maggies porträtt inte tecknas tillräckligt ingående, det kvarstår många obesvarade frågor pga knapphändig information. Varför heter hon Andersson? Varför städar hon inte balkongen och skrämmer bort duvorna redan från början när de är ett så stort problem för henne? Har hon ingen vän? Ibland är det svårt att avgöra om hon spelar eller är allvarlig. En långfilmsdokumentär måste kunna eftersträva en mer heltäckande, och mindre fragmentarisk, personbeskrivning än detta utan ängslan att kränka huvudpersonens integritet! Fler hjärtslitande scener som den efter överfallet från våldtäktsmannen – som hon stått upp mot och filmat kvällen innan - när hon står och övar självförsvar med knivar i sovrummet, eller ovannämnda med gästföreläsaren och ”Maggie vaknar på balkongen” hade nått ända fram.
Kommentarer