Southland Tales

  • Speltid (min): 140
  • Release (Blu-ray/DVD): 2008-04-16
  • Tagline: Have a nice appocalypce!

Recension - Blu-ray/DVD

Jag, och många med mig, tyckte att ”Donnie Darko” var en fullkomligt lysande film, och kunde inte för allt smör i småland förstå hur man kunde skicka den direkt till dvd. Nu, sju år senare upprepar sig tragiskt nog historien. Regissören Richard Kellys senaste film ”Southland Tales” blev engentligen klar redan 2006, men först två år senare så når den Sverige, i form av en dvd. Saker som denna kan göra en människa så trött, att det blundas för sådan uppenbar talang, och man istället utan att ifrågasätta låter skiten strömma fritt på gatorna.

Det feta docket i sammanhanget är att ”Southland Tales” inte alls är en vidare bra film, även fast man så gärna skulle vilja det. Faktum är att det är ren dynga. Egentligen så har vissa saker indikerat på filmens bristande kvalitet under de åren jag väntat på den, men man vill så gärna vara naiv in i det sista. Hoppet är ju som bekant det som sist lämnar människan. Exempelvis så beflockas filmen av en rad värdelösa skådespelare såsom ”The Rock”, Bai Ling, Sean William Scott, Mandy Moore och Sarah Michelle Gellar. ”För många för att vara en slump”, tänkte jag konspirationsteoretiskt, och övertygade mig själv om att detta var någon slags smart ironi som för tillfället gick mig över huvudet. Sedan så gick filmen upp i USA, följeslagen av kassa recensioner och en ontbådande trailer. Men in i det sista har jag hoppats att alla andra ska ha fel, och jag rätt, och att ”Southland Tales” ska vara ett underskattat mästerverk som bara jag förstår mig på. Nu när jag har sett rullen så kan jag inte ljuga för mig själv längre, det är bara att välkomna tvåtusentalets största filmiska egotripp.

”Southland Tales” utspelar sig i en nära framtid, som tack vare filmens förseningar har förvandlats till nutid, och imorgon kommer att vara baktid. 2008 är ett högteknologiskt, avskalat, och extremt opersonligt samhälle där människor klär sig cyberpunkigt, tredje världskriget är i full gång, och man just uppfunnit en evighetsmaskin som kan producera oändliga mängder energi. Denna framtidsvision känns som den hiskligaste på länge, likt en blandning mellan ”Det femte elementet” och ”Starship Troopers” diton. Detta kan inte vara oavsiktligt, på samma sätt som valet av skådespelare inte kan vara en slump. Man sitter hela tiden och hoppas på att en djupare mening ska uppdaga sig och göra filmen smart, men det händer aldrig, och istället så uppfattas den som urbota korkad.

Filmen har egentligen ett ganska genomarbetat manus, med många karaktärer och komplikationer. Storyn orkar jag, och ser ingen anledning till, att gå in något djupare på. Men man kan säga att den har mer än en gemensam beröringspunkt med regissörens tidigare film. Parallella dimensioner, domedagen och tidsresor är sådant som verkar intressera Richard Kelly, och det kan man ju förstå då detta är mycket intressanta teman. Men att återigen skapa en film kring detta, och bygga upp en filosofi på exakt samma sätt känns en smula billigt. Vad som kändes episkt ur ”Donnie Darkos” mer jordnära infallsvinkel, känns i denna storskalighet mest bara fånigt och futtigt.

Man måste väl ändå säga det vara en självklarhet att Richard Kelly efter ”Donnie Darko” skulle få tillgång till precis vilka medel som helst för att skapa ännu ett mästerverk, men i backspegeln kan man se ”Southland Tales” som ett klockrent exempel på att slänga pengar i sjön. Filmen är fett påkostad med enorma masscener, mängder av specialeffekter, och skitkändisar i vaje hörn som med all säkerhet vet hur de ska ta betalt för sig själva. Och allt alla dessa resurser leder fram tilll är en obegriplig soppa som ingen kan förstå sig på, och även den som kan förstå sig på inte kan få ut någonting av. Det enda som återstår när eftertexterna rullar är en känsla av olust och obehag, ett lager smuts som man snabbt känner att man måste tvätta av sig. Finns här några kvaliteter så är de då inte synliga för blotta ögat. Skulle det var jag som höll i Hollywoods plånböcker så skulle jag aldrig mer begåva Richard Kelly med en spänn igen, precis så förtroendebortblåsande är praktfiaskot ”Soutland Tales”, en film som ännu ger mig rysningar av obehag. Att favvisen Lou Taylor Pucci är med på ett hörn är en klen tröst.

Kim Ekberg

Kommentarer