Recension - Blu-ray/DVD
Jag har alltid faschinerats av Andy Warhol, Velvet Underground och allt som hör The Factory till. Därför har jag sett fram emot den filmatisering av modellen Edie Sedgwicks liv som det så länge varit snack om. Från början så var ingen mindre än Mike Nichols rättighetshållaren, men han sålde sedan vidare dessa och valde istället att ägna sig åt att filmatisera pjäsen ”Closer”. Men nu så kommer i alla fall filmen äntligen på dvd, fast regissören heter George Hickenlooper, och resultatet är i de flesta avseenden sådär.
Ungefär halva ”Factory girl” är en bra film, och den andra halvan är direkt dålig. Den skildrar på ett ganska rakt sätt den trendsättande modellens kometgenomslag, och det tillhörande pankaksfallet. Egentligen så hade detta räckt för att skapa en intressant film, vilket detta också är, men därtill så får man en rad ganska välgjorda och förmodligen verklighetstrogna efterkonstruktioner. Exempelvis så är Guy Pierce, för att använda ett slitet ord, porträttlik, men även manérlik i sin gestaltning av popikonen Andy Warhol. Förmodligen så var det just så här han var, vilket jag egentligen bara grundar på att han är som Bowie är i sin gestaltning i filmen ”Basquait”. (som tillsammans med denna film och ”I shot Andy Warhol” skulle bilda en ganska så lyckad temakväll)
Men även om dessa pusselbitar fallit på plats så finns det en rad övriga som inte har gjort det. Vad som nästan inte behöver nämnas längre i biopic-sammanhang är att filmen följer en tydlig mall, och känns som en film man redan har sett tusen gånger. Att Ray Charles och Johnny Cash kan ha levt ungefär samma liv kan vi väl köpa, men att även Edie Sedgwick gjort det känns mindre troligt. Tacka vet jag i så fall ”Im not there”s mer outnyttjade free-form upplägg. Och när vi ändå är inne och snurrar på Robert Zimmerman så kan jag väl lika bra passa på att blotta filmens katastrofalaste brist, som är just Bob. Likt ”Im not there” så är det aldrig uttalat att det är Bob Dylan, i creditsen så utläser vi endast ”musician”. Men en hamster räknar ut med hjulet vem denna krullhårige man med ett munspel runt halsen är. Det fatala i denna gestaltning ligger nog mest i dess gestaltare. Vilken fiskmås som tyckte det var en god idé att casta stolpskottet Hayden Christensen som Dylan är ännu oklart, men detta måste nog räknas som ett av filmhistoriens grövsta blunders. Finns det någon trovärdighet i ”Fatory Girl” så blåser lille Anakin bort det med korsdraget i samma frame som han öppnar dörren och kliver in i filmen. Hans parodiska Dylanröst och fullkomligt värdelösa skådespel får en att be till gud i himmelen att låta Heath Ledger återuppstå. Men å andra sidan så kan man väl säga att även om ”Factory Girl” är en blek film, så livar detta usla skådespel upp den. Vi kan säga att Bob Dylan är Elvis och ”Factory Girl” är Las Vegas, och då vet jag inte ens själv exakt vad jag menar.
Kommentarer