Recension - Blu-ray/DVD
Jag var en av de (många) människor som hyste stor kärlek till tv-serien ”Futurama” som dessvärre gick en för tidig död till mötes. Det är alltid någonting gäckande med framtidsvisioner, och det var en ren fröjd att få ta del av den fauna av arter, uppfinningar och planeter som serien ständigt fylldes till bredden av. Dock så ansåg man att serien endast var en billig spin-off på ”The Simpssons”, vartifrån Matt Groening och ett gäng andra bakommän härstammade ifrån, och att mycket var detsamma fastän i en ny futuristisk festförpackning. Men nu så kommer till fansens stora glädje den något otippade långfilmen där vi åter får stifta bekantskap med Fry, Leela, Bender, Zoidberg och alla andra karaktärer som vi i tv-serien lärde oss att älska.
Filmen, som bär undertiteln ”Bender's big score” handlar kortfattat om att gänget på Planet Express blir blåsta på hela firman av ett gäng ondsinta nudistailiens som lyckats komma över tekniken till en mystisk tidsmaskin. Med firman som högkvarter, och en hypnotiserad Bender i sitt våld, så beger de sig tillbaka i tiden för att lägga beslag på all världens rikedomar. Det är en mycket virrig plot, som av vissa säkert kan uppfattas som finnurlig, men mest av allt bara känns krystad. Från första början så står det klart att filmen inte är i närheten av serien på något plan. Skämten känns krystade, karaktärerna känns trötta, och hela jippot framstår bara som ett (dåligt) avsnitt, utdraget till långfilmslängt endast av monetära syften. Ett spektakel är det ändå, mycket fart och fläkt bjuds det på, men det blir aldrig speciellt roligt och det är sällan man lyfter ett ögonbryn.
Inte ens min gamla favorit Dr.Zoidberg bjuder på speciellt mycket komik, och karaktärsgalleriet som annars brukar vara så färgsprakande känns snarare ganska gråkvalmigt. Som sig i sammanhanget bör så är självklart en hel del kändisar med och lånar ut sina röster till förmån för populärkulturella skämt på deras bekostnad. I detta fall så handlar det om Coolio, Al Gore, Mark Hamill (någon förvånad?) , och samtliga känns ovaligt trötta, och poängerna enklare än vanligt. Dessutom så re-cyclar man dessa skämt så att de återkommer flera gånger igenom filmen, en smula omdefinierade, förmodligen för att slippa ödsla dyrbar tankekraft. Att referera till ”Star Wars” borde i liknande nördsammanhang räknas som den åttonde dödssynden, något som det görs med råge i ”Bender's big score”.
Men slut på klagandet nu, för det finns ett par fördelaktiga saker att säga om filmen innan vi rundar av. Självklart finns det ett par skämt som, om än inte får mig att skratta högt, så åtminstone dra en smula på mungipan. Man har aldrig riktigt tråkigt under filmen, förutom kanske precis på slutet då den blir en smula långrandig. Dett finns också ett stickspår i filmen om Fry och en val som faktiskt är ganska så vackert i all sin romantiska enkelhet. Dessa saker sammantaget hindrar filmen från ett totalt maggplask, men långt ifrån är det sannerligen inte. Det går inte längre att skilja Groening och hans mannar från de storföretag och kapitalistiska hjärnor de så ofta riktar sina ironiska puffror mot. Att tre uppföljare till filmen redan är inspelade talar väl sitt tydliga språk.
Kommentarer